Skåne är väl stort som ett sjukvårdsdistrikt i Stockholm. I Stockholm finns bara ett komplett universitetssjukhus: det i Solna som förr hette Karolinska. Vad det heter numera är oklart efter "sammanslagningen" med Huddinge sjukhus, som numera också heter Karolinska universitetssjukhuset, så patienter åker fel hela tiden. Alla stockholmare vet att Karolinska ligger i Solna strax norr om innerstan. Det känns väldigt exotiskt att komma på tanken att åka till Huddinge (långt ut i skogen söder om stan) om man blivit kallad till Karolinska.
Bara en sån sak visar väl hur smarta sjukvårdsadministratörerna är. Sammanslagningen motiverades med rationaliseringsvinster som uteblev. Massor av anställda tvångsförflyttades. Befintliga strukturer slogs sönder. Nästan inget blev bättre - mycket blev sämre. Bossen för hela strukturförvandlingen var Sören Olofsson, numera regiondirektör i Skåne.
Skåne är inte så stort att det har råd med två kompletta universitetssjukhus. För att vara komplett, och få kallas för t. ex. traumasjukhus så måste man ha nästan alla specialiteter. Det kommer sig av att om man ska kunna ta hand om t. ex. en trafikolycka på ett professionellt och effektivt sätt så ska neurokirurgen kunna laga hjärnan samtidigt som urologen lagar njurarna, kärlkirurgen kärlen, handkirurgen handen, ögonkirurgen ögonen. Det ska i princip kunna ske på samma operationsbord vid samma narkos, fördröjningar riskerar försämra prognosen.
Därför är det ren idioti att avlöva Lund. Då får man två halvkompetenta, dysfunktionella, inkompletta sjukhus. Traumapatienten kommer förmodligen att avlida under en ambulanstransport eller i ett missförstånd mellan olika kirurgiska specialiteter. Två halvdana sjukstugor är mindre än ett komplett universitetssjukhus.
Att utnämna Malmö allmänna sjukhus till universitetssjukhus kan väl ha sina poänger om man vill bedriva utbildning där, men att spela ut det mot Lunds lasarett är bara dumt. Låt Lund vara vad det är: det kompletta universitetssjukhuset med spetskompetens för hela regionen. Malmö (och andra) får ta hand om det som blir över: huvuddelen av rutinsjukvården. Undvik att lägga spetskompetens i Malmö. Om det uppstår spontant så flytta enheten till Lund. Malmö kan utveckla sin "excellens" på andra områden, och förfina omhändertagandet av rutinpatienter - en minst lika angelägen uppgift som att upprätthålla spetskompetensen.
Fatta!
Pilutta, ursäkta, jag menar Proluma. Jo, jag har förstått att Pro- betyder profilering. Men HUR vill man profilera Lund respektive Malmö. Ska de ha olika "profiler"? Så intressant. Varför? Hur? När? Vad är det för fel med nuvarande inriktningar ("profiler")? Säg som det är: det blev lite dyrt med två ambitiösa universitetssjukhus.
Och låt professorerna vara ifred! De har viktigare saker att tänka på än klenkompetenta administratörers lika torftiga som ständiga omorganisationer.
2009-02-28
2009-02-25
Lund jämfört med Malmö?
På morgonens hundpromenad träffade jag hussen till Margarita, en av Tottes många favorittikar. Vi slog följe och kom att tala om våra intryck av Lund respektive Malmö - jag som nyinflyttad och han efter att ha levt här i hela sitt liv, och haft ett jobb där han kom i kontakt med många arbetsplatser.
Jag framhöll artigt Malmös kvaliteter som jag upplevt dem vid några få korta besök: har bara stött på vänliga människor där (trots ihärdiga rykten om motsatsen), underbara parker, en unik hundrastgård vid Ribersborgsbadet, underbara luncher i Slottsparken där hundar också är välkomna på uteserveringen, fint operahus osv.
Han rynkade på näsan, men höll väl med om en del. Problemet med Malmö är att folk är så märkvärdiga, hävdade han med stor bestämdhet. Malmöiter är mycket noga med sin ställning - vissa är finare än andra - och det är viktigt. Där har cheferna kavaj, slips och pressvecksbrallor. I Lund har man vant sig med professorer i sjaviga kläder och med håret på ända, studenter i partikelfysik med punkfrisyr osv. Det yttre säger inte alltid så mycket om vem man är. Stilen är mera avspänd. Jeans är OK i de flesta sammanhang. Det är ovanligt att någon är (för) fin i kanten. En världsberömd professor kan utan vidare äta lunch med en (utländsk) student eller sin sekreterare. Så är det inte i Malmö. Tyckte åtminstone denna husse.
Man kan undra varför. Är malmöiter mera fisförnäma än lundabor? Lund är sedan många generationer en universitetsstad. Intellektuell framtoning och en ständig genomströmning av ungdomar. Internationella kontakter gör att invandrarna till viss del består av t. ex. gästforskare, som varken är arbetslösa eller asociala. Malmö är traditionellt en (mycket socialdemokratisk) arbetarstad, som dock håller på att tappa denna identitet vartefter de stora industrierna har fått lägga ner. Arbetslöshet, korruption (HSB ...) och invandring har uppmärksammats som problem på senare år.
Vissa framhåller också hur tråkig Malmö är som stad. De säger att allt roligt händer i Köpenhamn, så man har aldrig kommit på idén i Malmö. Enklare att åka över sundet. Jag har alldeles för liten kontaktyta för att ha en egen åsikt i frågan.
Hur är det egentligen? (Eller "ejengklen" som man säger numera.)
Jag framhöll artigt Malmös kvaliteter som jag upplevt dem vid några få korta besök: har bara stött på vänliga människor där (trots ihärdiga rykten om motsatsen), underbara parker, en unik hundrastgård vid Ribersborgsbadet, underbara luncher i Slottsparken där hundar också är välkomna på uteserveringen, fint operahus osv.
Han rynkade på näsan, men höll väl med om en del. Problemet med Malmö är att folk är så märkvärdiga, hävdade han med stor bestämdhet. Malmöiter är mycket noga med sin ställning - vissa är finare än andra - och det är viktigt. Där har cheferna kavaj, slips och pressvecksbrallor. I Lund har man vant sig med professorer i sjaviga kläder och med håret på ända, studenter i partikelfysik med punkfrisyr osv. Det yttre säger inte alltid så mycket om vem man är. Stilen är mera avspänd. Jeans är OK i de flesta sammanhang. Det är ovanligt att någon är (för) fin i kanten. En världsberömd professor kan utan vidare äta lunch med en (utländsk) student eller sin sekreterare. Så är det inte i Malmö. Tyckte åtminstone denna husse.
Man kan undra varför. Är malmöiter mera fisförnäma än lundabor? Lund är sedan många generationer en universitetsstad. Intellektuell framtoning och en ständig genomströmning av ungdomar. Internationella kontakter gör att invandrarna till viss del består av t. ex. gästforskare, som varken är arbetslösa eller asociala. Malmö är traditionellt en (mycket socialdemokratisk) arbetarstad, som dock håller på att tappa denna identitet vartefter de stora industrierna har fått lägga ner. Arbetslöshet, korruption (HSB ...) och invandring har uppmärksammats som problem på senare år.
Vissa framhåller också hur tråkig Malmö är som stad. De säger att allt roligt händer i Köpenhamn, så man har aldrig kommit på idén i Malmö. Enklare att åka över sundet. Jag har alldeles för liten kontaktyta för att ha en egen åsikt i frågan.
Hur är det egentligen? (Eller "ejengklen" som man säger numera.)
2009-02-24
Lord of the Lean
Den strategiske chefen för lean heter Magnus Lord. Han är både läkare och managementproffs. Det är han som brinner för att tillämpa Toyotas koncept i sjukvården.
Proluma har mycket att lära av honom. Implementering måste ske nedifrån - inte med karta från en konsultfirma som överlämnas till sjukhusdirektörerna för genomförande. Det är grundläggande när det gäller lean.
Samla alla kolorektalkirurger (t ex) i Lund och Malmö och låt dem komma överens om hur man på bästa sätt organiserar sitt arbete så att det blir så effektivt lätt som möjligt för dessa hårt prövade patienter. De kommer förmodligen upp med en smartare idé än en konsultbyrå. Blir det bara revirpissande så får man skylla sig själva. Då, men först då, får cheferna gå in med ett gordiskt hugg.
Om man låter processen ta tid, så kommer man vinna tid på slutet. Processen blir faktiskt aldrig färdig. Kort går det ut på tre saker: Ständig förbättring, Gå och kolla själv och Respektera andra. Jag har tyvärr inte hittat någon svenskspråkig referens, bara engelska.
Sjukvården i Sverige har en pinsamt låg produktivitet (vi får för lite sjukvård för pengarna), skrämmande hög felprocent (många lider eller dör bortglömda i oändliga "utredningar" och av felbehandlingar) och låg tillgänglighet (långa köer till telefoner och behandling) i internationella jämförelser. Sjukvårdsadministratörer är besatta av budgeten och de årliga 5% som ska sparas. Ingen av dem jag träffat har strävat efter ständiga förbättringar, varit och kollat själv eller respekterat andra. Inte i någon nämnvärd omfattning.
Lord koncentrerar sina insatser på Lunds sjukvårdsområde där han har sjukhuschefens fulla stöd. Hoppas att tankarna sprider sig till resten av regionen och landet också.
Proluma har mycket att lära av honom. Implementering måste ske nedifrån - inte med karta från en konsultfirma som överlämnas till sjukhusdirektörerna för genomförande. Det är grundläggande när det gäller lean.
Samla alla kolorektalkirurger (t ex) i Lund och Malmö och låt dem komma överens om hur man på bästa sätt organiserar sitt arbete så att det blir så effektivt lätt som möjligt för dessa hårt prövade patienter. De kommer förmodligen upp med en smartare idé än en konsultbyrå. Blir det bara revirpissande så får man skylla sig själva. Då, men först då, får cheferna gå in med ett gordiskt hugg.
Om man låter processen ta tid, så kommer man vinna tid på slutet. Processen blir faktiskt aldrig färdig. Kort går det ut på tre saker: Ständig förbättring, Gå och kolla själv och Respektera andra. Jag har tyvärr inte hittat någon svenskspråkig referens, bara engelska.
Sjukvården i Sverige har en pinsamt låg produktivitet (vi får för lite sjukvård för pengarna), skrämmande hög felprocent (många lider eller dör bortglömda i oändliga "utredningar" och av felbehandlingar) och låg tillgänglighet (långa köer till telefoner och behandling) i internationella jämförelser. Sjukvårdsadministratörer är besatta av budgeten och de årliga 5% som ska sparas. Ingen av dem jag träffat har strävat efter ständiga förbättringar, varit och kollat själv eller respekterat andra. Inte i någon nämnvärd omfattning.
Lord koncentrerar sina insatser på Lunds sjukvårdsområde där han har sjukhuschefens fulla stöd. Hoppas att tankarna sprider sig till resten av regionen och landet också.
Fråga Lund om Proluma
Idag kan man läsa i Sydsvenskan att Proluma är ett projekt som inte är partipolitiskt. Det är regionens idé. Regionen är den stora enheten, som landstinget i andra delar av landet. (Tänk StarWars: The Galactic Empire, fast inom Skåne.) Lokalpolitikerna i Lund är emot, både (S) och (M), medan regionpolitikerna i Malmö är för - både (S) och (M). Regiondirektören var tidigare den som slog ihop Huddinge och Karolinska med känt resultat. Nu föröker han tvinga på sjukvården en organisationsplan från en dyr konsulfirma, som säkert är de som kommit på namnet Proluma.
Regionen är stor och arrogant, som regionrådet (M) själv. Han tycker inte att politikerna har med Proluma att göra. Konstigt. Regionen är även rätt så liktydigt med Malmö, där kommunalrådet (S) är ännu arrogantare och tycker att isrelerna "mördar" (!) palestinska barn. Ett uttryckssätt som luktar unket. Dessutom blev han bjuden på en resa till Afrika för tiotusentals kronor när han fyllde år - av en av Malmös största dataleverantörer - men det var ingen muta tyckte domstolen. (Vi läkare får inte ta emot presenter som är värda mer än 50 kronor, och väl är väl det.)
Regionen är Goliat och Lund är David. Sådan är dramaturgin. Så varje normalt funtad person borde bara av den anledningen vara emot Regionens Proluma.
Och så namnet: Proluma: Pro- = för, -lu- = Lund, -ma = Malmö. Låter dumt, opersonligt och groteskt - ungefär som Goliat. Dessutom är det ju bara Malmö som är för, så det borde heta Proma eller Contralu.
Little David, play on your harp, allelu, allelu! Lund står för talang, kompetens och elegans. David var konung av Israel, en vinnare, och står numera staty i Florens.
Malmös kommunalråd vill inte heller ha isrealiska tennisspelare på sin planhalva. Stockholm hade inte tid att ordna matchen. Varför inte Fråga Lund?
Regionen är stor och arrogant, som regionrådet (M) själv. Han tycker inte att politikerna har med Proluma att göra. Konstigt. Regionen är även rätt så liktydigt med Malmö, där kommunalrådet (S) är ännu arrogantare och tycker att isrelerna "mördar" (!) palestinska barn. Ett uttryckssätt som luktar unket. Dessutom blev han bjuden på en resa till Afrika för tiotusentals kronor när han fyllde år - av en av Malmös största dataleverantörer - men det var ingen muta tyckte domstolen. (Vi läkare får inte ta emot presenter som är värda mer än 50 kronor, och väl är väl det.)
Regionen är Goliat och Lund är David. Sådan är dramaturgin. Så varje normalt funtad person borde bara av den anledningen vara emot Regionens Proluma.
Och så namnet: Proluma: Pro- = för, -lu- = Lund, -ma = Malmö. Låter dumt, opersonligt och groteskt - ungefär som Goliat. Dessutom är det ju bara Malmö som är för, så det borde heta Proma eller Contralu.
Little David, play on your harp, allelu, allelu! Lund står för talang, kompetens och elegans. David var konung av Israel, en vinnare, och står numera staty i Florens.
Malmös kommunalråd vill inte heller ha isrealiska tennisspelare på sin planhalva. Stockholm hade inte tid att ordna matchen. Varför inte Fråga Lund?
2009-02-23
Polisens problem med invandrare
I Sydsvenskan har man till skillnad från många andra dagstidningar en insändarsida som man tar på allvar. Det är en daglig helsida med ganska långa, ofta två inlägg. Den finns i kulturdelen av tidningen och heter Ordet. (För de lite yngre läsarna finns en motsvarande sida: Postis.)
I dagens tidning kan man läsa en insiktsfull analys av polisens problem med attityden till invandrare. Författaren förklarar på ett enkelt och självklart sätt varför alla "åtgärder" hittills varit slag i luften. Ett briljant resonemang. Han får allehanda polischefers tidigare uttalanden i frågan att framstå som oerhört naiva, rentav korkade. Jag vet inte vem författaren Lars Bothén är, men han kallar sig fd. polis, och verkar mycket förtrogen med frågeställningen. Han framhåller också att en tredjedel av alla poliser inte utför något arbete - vilket andra också påpekat - eftersom de är desillusionerade.
Läs, njut och förstå!
I dagens tidning kan man läsa en insiktsfull analys av polisens problem med attityden till invandrare. Författaren förklarar på ett enkelt och självklart sätt varför alla "åtgärder" hittills varit slag i luften. Ett briljant resonemang. Han får allehanda polischefers tidigare uttalanden i frågan att framstå som oerhört naiva, rentav korkade. Jag vet inte vem författaren Lars Bothén är, men han kallar sig fd. polis, och verkar mycket förtrogen med frågeställningen. Han framhåller också att en tredjedel av alla poliser inte utför något arbete - vilket andra också påpekat - eftersom de är desillusionerade.
Läs, njut och förstå!
2009-02-20
Hemligheten med att bli lycklig
Råkade se ett inslag med Stephen Fry på YouTube häromdagen. Han lider som bekant av bipolär (manisk-depressiv) sjukdom, och har väl fått sin beskärda del av livets oundvikliga prövningar. På frågan om hur man blir lycklig gav han ett svar som jag vet är mycket ovanligt. Faktum är att jag läser det mesta som publiceras på området av terapi/självhjälp sedan 40 år tillbaka och aldrig förr har stött på den här varianten:
-Om jag skulle skriva en bok om hur man blir lycklig så skulle jag på första sidan skriva "Sluta tycka synd om dig själv!" (Stop feeling sorry for yourself). Resten av boken skulle bestå av blanka sidor.
Hans ord förtjänar eftertanke. Om vi blir påkörda av en buss och förlorar ett ben så kan vi reagera på åtminstone två sätt. Antingen har vi "drabbats" av en olycka som gör att det är mycket synd om oss eller så hade vi en otrolig tur som klarade livhanken.
Vi kan välja att betrakta samma glas som antingen halvfyllt eller halvtomt. Vårt välbefinnande hänger på vilket vi väljer. Ingen kan förneka att glas ibland faktiskt är halvtomma, vädret uruselt, arbetsmarknaden bedrövlig, att folk får cancer och att shit happens mest hela tiden - så ofta är det ju faktiskt synd om oss. Men om vi trots det klarar av att ta fasta på vad som ändå är bra och på vad som fortfarande fungerar, så ökar vår möjlighet att vara lyckliga mitt i olyckan. Smärtan är oundviklig men inte lidandet. De som ser sig själva som riktiga turgubbar och är allmänt tacksamma blir lyckligare än de som känner sig som olycksfåglar, och det är sällan de yttre omständigheterna som styr vilket vi väljer!
Självömkan kan ta sig många subtila former:
I alla sådana tankegångar finns ett drag av "stackars mig".
När jag frågade dem som sökte för första gången på min mottagning om vad de ville ha hjälp med, så var det absolut vanligaste svaret att man mådde dåligt - eller snarare: jag mår inte bra. Vad det innebar skiftade, men ofta fanns det en rejäl portion av att patienten kände sig som ett offer, var drabbad av yttre omständigheter (otur, orättvisa, ensamhet, dålig ekonomi ...) och underförstått att det var synd om henne. Ibland även inre faktorer: jag är en dålig människa, ful, motbjudande, dum, obegåvad, hopplös ... Idel halvfulla glas.
Att ändra beskrivningen så att den fortfarande är riktig men också mera konstruktiv kallas reframing (omramning) - man sätter en annan ram på samma tavla, ser den i ett nytt ljus och tolkar den på ett mer inspirerande sätt.
Så fort man upplever eller beskriver en situation i självömkande termer så uppstår en känsla av olust och vanmakt. Vi mår dåligt och blir passiva (drabbade). Det kan i sin tur ge oss anledning till tröst (eller att unna oss något extra): ta oss ett glas, en cigarrett, käka godis, köpa en trisslott osv. vilket skapar ännu mer olycka på lite längre sikt.
Dessutom får vi en bekväm ursäkt för att slippa (= skjuta upp) jobbiga saker som att städa eller söka jobb eller att ta itu med något riktigt svårt som att sluta röka/dricka/skära sig. Det är det ju inte tal om när man redan har det jobbigt. Så gör vi våra liv ännu mer miserabla.
Att ömka sig själv är en livsfarlig genväg till olycka. I kontakt med andra blir man gnällig och beklagar sig ständigt. Dessutom blir man skör och lättsårad (lättkränkt).
Självömkan förstör allt runtomkring sig, allt utom självömkan själv som bara växer och växer, om man inte sätter stopp för det, säger Fry. Den förstör vänskap (vem vill umgås med en självupptagen och gnällig typ`), självförtroende (jag är en loser), arbete (hur ska man orka jobba när man har det som jag?), livslust (såklart) - listan kan göras lång.
Om man slutar tycka synd om sig själv blir man lyckligare för var dag som går. Jag lovar!
Återkommer till hur man går tillväga rent praktiskt, om någon skulle undra. Det kräver visst arbete, men mycket mindre än man kan tro. Ofta räcker det med en timmes intensiv koncentration för att vända trenden. Med några minuters uppmärksamhet varje dag, så fortsätter allt att bli bättre tills det blir så bra att man nästan tycker att det är lite förargligt hur bra man mår och hur lite problem det dykt upp på sistone. Man är lycklig och aktiv.
-Om jag skulle skriva en bok om hur man blir lycklig så skulle jag på första sidan skriva "Sluta tycka synd om dig själv!" (Stop feeling sorry for yourself). Resten av boken skulle bestå av blanka sidor.
Hans ord förtjänar eftertanke. Om vi blir påkörda av en buss och förlorar ett ben så kan vi reagera på åtminstone två sätt. Antingen har vi "drabbats" av en olycka som gör att det är mycket synd om oss eller så hade vi en otrolig tur som klarade livhanken.
Vi kan välja att betrakta samma glas som antingen halvfyllt eller halvtomt. Vårt välbefinnande hänger på vilket vi väljer. Ingen kan förneka att glas ibland faktiskt är halvtomma, vädret uruselt, arbetsmarknaden bedrövlig, att folk får cancer och att shit happens mest hela tiden - så ofta är det ju faktiskt synd om oss. Men om vi trots det klarar av att ta fasta på vad som ändå är bra och på vad som fortfarande fungerar, så ökar vår möjlighet att vara lyckliga mitt i olyckan. Smärtan är oundviklig men inte lidandet. De som ser sig själva som riktiga turgubbar och är allmänt tacksamma blir lyckligare än de som känner sig som olycksfåglar, och det är sällan de yttre omständigheterna som styr vilket vi väljer!
Självömkan kan ta sig många subtila former:
- det är lite mycket just nu
- jag har det inte så lätt
- jag mår inte bra (jag mår dåligt), se nedan
- idag har det varit extra jobbigt/jävligt
- roligt är det inte
- det kunde ha varit mycket bättre
- vilken otur
- varför drabbas just jag?
- min typiska otur
- oflyt just nu
- nu får det vara nog
- man ska inte tro att man är nåt
- inte konstigt att man tappar sugen
- jag fick aldrig en chans
- om jag bara haft råd med ...
I alla sådana tankegångar finns ett drag av "stackars mig".
När jag frågade dem som sökte för första gången på min mottagning om vad de ville ha hjälp med, så var det absolut vanligaste svaret att man mådde dåligt - eller snarare: jag mår inte bra. Vad det innebar skiftade, men ofta fanns det en rejäl portion av att patienten kände sig som ett offer, var drabbad av yttre omständigheter (otur, orättvisa, ensamhet, dålig ekonomi ...) och underförstått att det var synd om henne. Ibland även inre faktorer: jag är en dålig människa, ful, motbjudande, dum, obegåvad, hopplös ... Idel halvfulla glas.
Att ändra beskrivningen så att den fortfarande är riktig men också mera konstruktiv kallas reframing (omramning) - man sätter en annan ram på samma tavla, ser den i ett nytt ljus och tolkar den på ett mer inspirerande sätt.
Så fort man upplever eller beskriver en situation i självömkande termer så uppstår en känsla av olust och vanmakt. Vi mår dåligt och blir passiva (drabbade). Det kan i sin tur ge oss anledning till tröst (eller att unna oss något extra): ta oss ett glas, en cigarrett, käka godis, köpa en trisslott osv. vilket skapar ännu mer olycka på lite längre sikt.
Dessutom får vi en bekväm ursäkt för att slippa (= skjuta upp) jobbiga saker som att städa eller söka jobb eller att ta itu med något riktigt svårt som att sluta röka/dricka/skära sig. Det är det ju inte tal om när man redan har det jobbigt. Så gör vi våra liv ännu mer miserabla.
Att ömka sig själv är en livsfarlig genväg till olycka. I kontakt med andra blir man gnällig och beklagar sig ständigt. Dessutom blir man skör och lättsårad (lättkränkt).
Självömkan förstör allt runtomkring sig, allt utom självömkan själv som bara växer och växer, om man inte sätter stopp för det, säger Fry. Den förstör vänskap (vem vill umgås med en självupptagen och gnällig typ`), självförtroende (jag är en loser), arbete (hur ska man orka jobba när man har det som jag?), livslust (såklart) - listan kan göras lång.
Om man slutar tycka synd om sig själv blir man lyckligare för var dag som går. Jag lovar!
Återkommer till hur man går tillväga rent praktiskt, om någon skulle undra. Det kräver visst arbete, men mycket mindre än man kan tro. Ofta räcker det med en timmes intensiv koncentration för att vända trenden. Med några minuters uppmärksamhet varje dag, så fortsätter allt att bli bättre tills det blir så bra att man nästan tycker att det är lite förargligt hur bra man mår och hur lite problem det dykt upp på sistone. Man är lycklig och aktiv.
2009-02-17
Fildelning
Igår började rättegången mot The Pirate Bay. Tre unga män står åtalade för "medverkan till exemplarframställning" och "medverkan till tillgängliggörande". Det första kanske åklagaren tänker ta tillbaka enligt en ny skriftlig sakframställan som han ska lämna in imorgon. Redan det är mycket märkligt. Åtalet har förberetts sedan före tillslaget mot piraternas servrar 2006.
De åtalas för att ha brutit mot Lagen om upphovsrätt. I 2 § anges vad "tillgängliggörande" innebär: "Verket görs tillgängligt för allmänheten ... när verket överförs till allmänheten. Detta sker när verket ... görs tillgängligt för allmänheten från en annan plats än den där allmänheten kan ta del av verket."
Klumpigt uttryckt, tycker jag. Vaddå "allmänheten"? Vaddå "annan plats"? Vaddå "överförs"? Förmodligen kan man läsa mera om vad som avses i förarbetena, men å andra sidan måste man ta hänsyn till EU-rätten som ju är överordnad i de flesta fall, och mycket få vet vad den säger. Ingen auktoritet på området vågar bestämt säga om de åtalade kan bli fällda. Det är något djupt olustigt med lagar som ingen förstår riktigt vad de innebär. Medborgarna borde med en rimlig ansträngning kunna avgöra vad som är förbjudet, annars är det ju inte så lätt att vara laglydig.
Det är dessutom en pinsam generationsfråga. Min generation förstår inte. I Grönköping kallas epost för elektriska brev. Att fylla de nya och rymliga mp3-spelarna på laglig väg skulle väl kosta som en bättre begagnad Ferrari. Det har nog generationen med proppar i öronen aldrig tänkt på ens. Och väl är det.
Film- och musikindustrin har alltid protesterat mot ny teknisk utveckling: radion, grammofonen, bandspelare, video och internet. De har haft en överdriven rädsla för att bli av med sina kassakor. Ofta har det blivit tvärtom, det har ökat "spridningen" och därmed försäljningen av det upphovsrättsligt skyddade materialet. De får sedan länge en del av vinsten på magnetband, sedan även på oinspelade CD- och DVD-skivor. Hårddiskar vet jag inte hur det är med, och inte heller de minnesmoduler som sitter i alla musikapparater och mobiltelefoner. Rätt hutlöst redan det.
Alla som begriper något vet att rättegången inte spelar någon roll. Den har beställts av den lika inflytelserika som korkade amerikanska nöjesindustrin. Och vår ännu mera korkade statsmakt har inget att sätta emot. Ingen vettig lagstiftning och ingen användbar IT-strategi.
Sverige håller på att bli ett övervakningssamhälle. Det fria ordet är numera hårt kontrollerat och privatlivets helgd har invaderats av industriella itressen. Dystopin i 1984 är redan överträffad många gånger om, och värre lär det bli: ACTA, FRA, IPRED, PKU, datalagringsdirektivet - och nu detta.
Man skäms över tillståndet i nationen. Till och med Anders Björck har avgått som ordförande för försvarets underrättelsenämnd, som ska övervaka FRA. Han tycker efter moget övervägande att FRA hotar individens integritet. Det är väl första gången den mannen sagt något som jag sympatiserar med. Visserligen avgår han bara ett par månader i förtid, men det är i alla fall någon från min generation som protesterar. Alltid nåt.
De åtalas för att ha brutit mot Lagen om upphovsrätt. I 2 § anges vad "tillgängliggörande" innebär: "Verket görs tillgängligt för allmänheten ... när verket överförs till allmänheten. Detta sker när verket ... görs tillgängligt för allmänheten från en annan plats än den där allmänheten kan ta del av verket."
Klumpigt uttryckt, tycker jag. Vaddå "allmänheten"? Vaddå "annan plats"? Vaddå "överförs"? Förmodligen kan man läsa mera om vad som avses i förarbetena, men å andra sidan måste man ta hänsyn till EU-rätten som ju är överordnad i de flesta fall, och mycket få vet vad den säger. Ingen auktoritet på området vågar bestämt säga om de åtalade kan bli fällda. Det är något djupt olustigt med lagar som ingen förstår riktigt vad de innebär. Medborgarna borde med en rimlig ansträngning kunna avgöra vad som är förbjudet, annars är det ju inte så lätt att vara laglydig.
Det är dessutom en pinsam generationsfråga. Min generation förstår inte. I Grönköping kallas epost för elektriska brev. Att fylla de nya och rymliga mp3-spelarna på laglig väg skulle väl kosta som en bättre begagnad Ferrari. Det har nog generationen med proppar i öronen aldrig tänkt på ens. Och väl är det.
Film- och musikindustrin har alltid protesterat mot ny teknisk utveckling: radion, grammofonen, bandspelare, video och internet. De har haft en överdriven rädsla för att bli av med sina kassakor. Ofta har det blivit tvärtom, det har ökat "spridningen" och därmed försäljningen av det upphovsrättsligt skyddade materialet. De får sedan länge en del av vinsten på magnetband, sedan även på oinspelade CD- och DVD-skivor. Hårddiskar vet jag inte hur det är med, och inte heller de minnesmoduler som sitter i alla musikapparater och mobiltelefoner. Rätt hutlöst redan det.
Alla som begriper något vet att rättegången inte spelar någon roll. Den har beställts av den lika inflytelserika som korkade amerikanska nöjesindustrin. Och vår ännu mera korkade statsmakt har inget att sätta emot. Ingen vettig lagstiftning och ingen användbar IT-strategi.
Sverige håller på att bli ett övervakningssamhälle. Det fria ordet är numera hårt kontrollerat och privatlivets helgd har invaderats av industriella itressen. Dystopin i 1984 är redan överträffad många gånger om, och värre lär det bli: ACTA, FRA, IPRED, PKU, datalagringsdirektivet - och nu detta.
Man skäms över tillståndet i nationen. Till och med Anders Björck har avgått som ordförande för försvarets underrättelsenämnd, som ska övervaka FRA. Han tycker efter moget övervägande att FRA hotar individens integritet. Det är väl första gången den mannen sagt något som jag sympatiserar med. Visserligen avgår han bara ett par månader i förtid, men det är i alla fall någon från min generation som protesterar. Alltid nåt.
2009-02-11
Rasistiska poliser?
Av diskussionen om de rasistiska kommentarerna på polisvideon och i utbildningsmaterialet, tycker jag att man kan dra några slutsatser:
1. Det är nog inte några få rötägg, utan en utbredd företeelse. Andra har vittnat om det tidigare utan att någon har brytt sig.
2. Chefer på olika nivåer inom polisen har utvecklat en strategi för att slippa ta ansvar för detta. De lyssnar inte på rapporter nedifrån, och lämnar inga rapporter uppåt. Därför kan cheferna på alla nivåer på goda grunder hävda att de inget visste. Förmodligen kan man inte göra karriär och bli befordrad till chef om man visar tendenser att bry sig. Detta är ingen ovanlig strategi: aktiv okunskap är viktig även inom politiken: att kunna försvara sig med att man inte hade en aning om missförhållandena. "Lojala" underordnade med ambitioner förstår detta och informerar chefer "lagom". Det är sedan en viktig befordringsgrund. De som informerar "i otid" blir nog befordrade snett nedåt, dvs. utmobbade.
3. Utbildning i värdegrund är en pseudoverksamhet som ger de undermåliga cheferna en falsk legitimitet. De kan visa på att de gjort något åt problemet: skickat alla på en fin kurs i värdegrund. Att sådant tjafs inte har någon som helst effekt på problemet förstår säkert till och med cheferna, men det funkar säkert på några "ansvariga" politiker, som gärna odlar luftpastejer av detta slag.
4. Till de enskilda polisernas försvar kan man kanske hävda att det är svårt att hantera en situation där vissa invandrargrupper är rejält överrepresenterade bland kriminella. Det är kanske lätt hänt att man uppfattar invandrare i allmänhet som mer kriminella eftersom de är överrepresenterade ibland det "slödder" man har att hantera. Detta särskilt som det är tabu att diskutera denna överrepresentation. Då får förmodligen mera primitiva reaktioner större spelrum. Att man saknar stöd för en värdigare linje hos sina chefer bidrar förstås. I mitt tycke är de det verkliga problemet: undermåliga chefer är grunden för mobbing och rasism på alla arbetsplatser och skolor.
1. Det är nog inte några få rötägg, utan en utbredd företeelse. Andra har vittnat om det tidigare utan att någon har brytt sig.
2. Chefer på olika nivåer inom polisen har utvecklat en strategi för att slippa ta ansvar för detta. De lyssnar inte på rapporter nedifrån, och lämnar inga rapporter uppåt. Därför kan cheferna på alla nivåer på goda grunder hävda att de inget visste. Förmodligen kan man inte göra karriär och bli befordrad till chef om man visar tendenser att bry sig. Detta är ingen ovanlig strategi: aktiv okunskap är viktig även inom politiken: att kunna försvara sig med att man inte hade en aning om missförhållandena. "Lojala" underordnade med ambitioner förstår detta och informerar chefer "lagom". Det är sedan en viktig befordringsgrund. De som informerar "i otid" blir nog befordrade snett nedåt, dvs. utmobbade.
3. Utbildning i värdegrund är en pseudoverksamhet som ger de undermåliga cheferna en falsk legitimitet. De kan visa på att de gjort något åt problemet: skickat alla på en fin kurs i värdegrund. Att sådant tjafs inte har någon som helst effekt på problemet förstår säkert till och med cheferna, men det funkar säkert på några "ansvariga" politiker, som gärna odlar luftpastejer av detta slag.
4. Till de enskilda polisernas försvar kan man kanske hävda att det är svårt att hantera en situation där vissa invandrargrupper är rejält överrepresenterade bland kriminella. Det är kanske lätt hänt att man uppfattar invandrare i allmänhet som mer kriminella eftersom de är överrepresenterade ibland det "slödder" man har att hantera. Detta särskilt som det är tabu att diskutera denna överrepresentation. Då får förmodligen mera primitiva reaktioner större spelrum. Att man saknar stöd för en värdigare linje hos sina chefer bidrar förstås. I mitt tycke är de det verkliga problemet: undermåliga chefer är grunden för mobbing och rasism på alla arbetsplatser och skolor.
2009-02-04
Toyota - bilmodell i sjukvården
I Lund ska sjukvården införa den framgångsrika produktionsmodell som gjort Toyota till världens största biltillverkare. Modellen kallas "lean", som ska förstås som "smal" (inte mager!) i betydelsen "smidig" (inte exklusiv!).
Kan man verkligen tillämpa samma principer i sjukvård som i bilindustri? Jomenvisst! I dagens nummer av Läkartidningen tas detta upp i två artiklar vars innehåll kan sammanfattas i "det här är väl inget nytt, bara sunt förnuft, det prövade vi redan på sjuttiotalet". Så mycket djupare än så går inte Läkartidningen.
Den intressanta utmaningen skulle kunna formuleras på följande sätt. Antag att vi förbjöd alla väntetider: remisser skulle besvaras samma dag som de skrevs, operationer genomföras samma dag som de ansågs behövas, väntetiden för att träffa en läkare på akuten eller på vårdcentralen skulle vara högst en kvart från det att man steg över tröskeln utan att ha bokat tid. Det är lättare att genomföra än man tror, och ingen utopi. Att behandla någon omedelbart kräver inte större resurser än att göra det efter en lång väntetid. Det är "bara" en fråga om organisation.
Om jag fick bestämma så skulle all sjukvård bli "lean" omedelbart. Hota alla som säger att det inte går med avsked - det är just deras attityd som skapar problemet. Premiera istället dem som föreslår förändringar som leder till minskade väntetider. Inom psykiatrin kan det ta två år att få bli utredd för diagnosen ADHD. Den effektiva utredningstiden består av ett läkarsamtal på en timme och en psykologtestning på ungefär lika lång tid. Några blodprover för att utesluta annan sjukdom kan också vara bra. Varför vänta i månader och år? Doktorn och psykologen kan man väl få träffa samma dag som man ringer, och besked om prover och diagnos vid återbesök ett par dagar senare. Det tar ju inte fler resurser än om man får vänta. Snarare är det väl så att det tar mer resurser just när man drar ut på det: nya doktorer och psykologer som ska sätta sig in i vad de förra gjorde, hitta de gamla provsvaren etc.
Alla väntrum borde förbjudas. Varför ska folk sitta där och smitta varandra? Raka vägen in på läkarexpeditionen, där en specialist gör den snabba första bedömningen. Det går på fem minuter för det mesta om man är van. Om det behöver röntgas så följer någon med en dit. Det tar tio minuter - precis lagom för att doktorn ska hinna maila remissen. Så man röntgas på en gång. När röntgenläkaren ser att det är en fraktur så kontaktar han narkos och operation så att de dukar upp direkt medan man tar sig dit. Klart på någon timme istället för ett dygn av plågsam väntan. All forskning visar att det går åt mindre resurser om man gör så, och patienterna får mindre komplikationer - det dyraste av allt.
Man skulle tvingas flytta några av oss äldre specialister till frontledet, och det skulle vi inte gå med på frivilligt eftersom vi blivit lite trötta med åren. Många sjukhusläkare skulle arbeta på vårdcentral istället, och många administratörer skulle få sköta det administrativa, och det vill de inte. Folk blir lata, särskilt när de själva får bestämma.
Men kom inte och säg att det inte går! Bara att det är bekvämare (för vissa av oss) med patienten i väntrum istället för i centrum.
Kan man verkligen tillämpa samma principer i sjukvård som i bilindustri? Jomenvisst! I dagens nummer av Läkartidningen tas detta upp i två artiklar vars innehåll kan sammanfattas i "det här är väl inget nytt, bara sunt förnuft, det prövade vi redan på sjuttiotalet". Så mycket djupare än så går inte Läkartidningen.
Den intressanta utmaningen skulle kunna formuleras på följande sätt. Antag att vi förbjöd alla väntetider: remisser skulle besvaras samma dag som de skrevs, operationer genomföras samma dag som de ansågs behövas, väntetiden för att träffa en läkare på akuten eller på vårdcentralen skulle vara högst en kvart från det att man steg över tröskeln utan att ha bokat tid. Det är lättare att genomföra än man tror, och ingen utopi. Att behandla någon omedelbart kräver inte större resurser än att göra det efter en lång väntetid. Det är "bara" en fråga om organisation.
Om jag fick bestämma så skulle all sjukvård bli "lean" omedelbart. Hota alla som säger att det inte går med avsked - det är just deras attityd som skapar problemet. Premiera istället dem som föreslår förändringar som leder till minskade väntetider. Inom psykiatrin kan det ta två år att få bli utredd för diagnosen ADHD. Den effektiva utredningstiden består av ett läkarsamtal på en timme och en psykologtestning på ungefär lika lång tid. Några blodprover för att utesluta annan sjukdom kan också vara bra. Varför vänta i månader och år? Doktorn och psykologen kan man väl få träffa samma dag som man ringer, och besked om prover och diagnos vid återbesök ett par dagar senare. Det tar ju inte fler resurser än om man får vänta. Snarare är det väl så att det tar mer resurser just när man drar ut på det: nya doktorer och psykologer som ska sätta sig in i vad de förra gjorde, hitta de gamla provsvaren etc.
Alla väntrum borde förbjudas. Varför ska folk sitta där och smitta varandra? Raka vägen in på läkarexpeditionen, där en specialist gör den snabba första bedömningen. Det går på fem minuter för det mesta om man är van. Om det behöver röntgas så följer någon med en dit. Det tar tio minuter - precis lagom för att doktorn ska hinna maila remissen. Så man röntgas på en gång. När röntgenläkaren ser att det är en fraktur så kontaktar han narkos och operation så att de dukar upp direkt medan man tar sig dit. Klart på någon timme istället för ett dygn av plågsam väntan. All forskning visar att det går åt mindre resurser om man gör så, och patienterna får mindre komplikationer - det dyraste av allt.
Man skulle tvingas flytta några av oss äldre specialister till frontledet, och det skulle vi inte gå med på frivilligt eftersom vi blivit lite trötta med åren. Många sjukhusläkare skulle arbeta på vårdcentral istället, och många administratörer skulle få sköta det administrativa, och det vill de inte. Folk blir lata, särskilt när de själva får bestämma.
Men kom inte och säg att det inte går! Bara att det är bekvämare (för vissa av oss) med patienten i väntrum istället för i centrum.
Äldrevård, matlådor och ensamhet
Igår kväll såg jag ännu ett debattprogram där man gick hårt åt kommunernas matlådor. De tillverkas tydligen centralt och skickas uppemot 60 mil. En trave med sju lådor delas ut en gång i veckan - bara det! Smaken var så tam att pannkakan var svår att skilja ifrån fisken.
OK. Med lite tur är man snart där själv, alltså om man får leva så länge. Vilken är min största oro för en ålderdom i kommunens regi? Kanske inte maten. Usel mat är inget större problem för dem som har anhöriga eller vänner. De brukar ordna till det genom att klaga eller själva hjälpa till med mathållningen. Det verkligt oroande är väl om man skulle bli ensamboende med hemsjukvård och omsorg eller vad det nu kan kallas.
Någon gång om dagen kommer en jäktad person och delar ut medicin. Någon gång i veckan någon från hemtjänsten som städar, och har sju matlådor till kylskåpet. I övrigt får man roa sig själv. Hoppas att det finns bredband i äldreboendet och att man har tillräckligt med syn och intellekt kvar för att kunna förströ sig den vägen.
Hur mycket hellre skulle jag inte bo på ett ålderdomshem! Få se lite människor omkring mig: personal och medboende. Skitsamma om maten var lite torftig, bara sällskapet runt bordet var stimulerande.
Gör tankeexperimentet Jul. Hur får man till en jultallrik som är tillräckligt bra? Oavsett skinkans kvalitet så skulle man väl sakna adventskonserten, julgranen, de levande ljusen och annan julstämning. Om jag blev tvungen att sitta där i min ensamhet på Julafton, Juldagen och Annandagen, mellandagarna och Nyåret, så kunde också maten kvitta. Skulle föredra en bra wok framför skinka för att slippa bli påmind.
Och så är det väl alla andra dagar också.
Förr hade vi flergenerationsboende, där äldre fick bo på undantag. Men man fick vara med på julfirandet åtminstone. Sen kom kärnfamiljerna när industrin krävde mindre och lättrörligare "produktionsenheter". Sedan kvinnorna blev självförsörjande har även kärnfamiljen havererat. Flertalet barn i Stockholm växer upp hos en ensamstående mamma. Merparten av alla äktenskap är över inom två år. Mer än hälften av alla hushåll i Stockholm utgörs av ensamboende.
Vård i hemmet är den nya parollen - sjukvård och social omsorg. Borta är alla ålderdomshem och servicehus. Det är inte bara för att illasinnade kommunpolitiker vill spara på skattepengarn. Det är en ideologisk fråga. Svenskar anser att ensamhet är en styrka. Själv är bäste dräng, ensam är stark, jag klarar mig själv osv. Helt uppenbara lögner. All forskning visar på motsatsen: ensamma är svagare än andra - mer deprimerade, mer sjuka, dör fortare och har sämre livskvalitet. Ändå hör man äldre säga att de vill bo kvar hemma - till varje pris; härifrån ska jag ut med fötterna först. Man vill leva och dö i sin ensamhet. Jag har aldrig förstått varför. Vad är det för fel på kollektivt äldreboende. Är det det gamla fattighuset som spökar?
För mig är det tvärtom. Jag skulle hellre bo på en stor institution med matsal, simbassäng, Pressbyråkiosk, sjukstuga och en ordentlig adventskonsert med påföljande luciatåg från de lokala skolorna. Att ha ett eget rum med dusch och pentry vore väl en självklarhet i dessa dagar, så att man kunde dra sig undan när man så önskade. Men den pressylta existerar inte som skulle ge mig en God Jul om jag sutte där ensam.
Måltider består till hälften av dem som sitter runt bordet. Är sällskapet torftigt så gagnar gourmetmat föga.
OK. Med lite tur är man snart där själv, alltså om man får leva så länge. Vilken är min största oro för en ålderdom i kommunens regi? Kanske inte maten. Usel mat är inget större problem för dem som har anhöriga eller vänner. De brukar ordna till det genom att klaga eller själva hjälpa till med mathållningen. Det verkligt oroande är väl om man skulle bli ensamboende med hemsjukvård och omsorg eller vad det nu kan kallas.
Någon gång om dagen kommer en jäktad person och delar ut medicin. Någon gång i veckan någon från hemtjänsten som städar, och har sju matlådor till kylskåpet. I övrigt får man roa sig själv. Hoppas att det finns bredband i äldreboendet och att man har tillräckligt med syn och intellekt kvar för att kunna förströ sig den vägen.
Hur mycket hellre skulle jag inte bo på ett ålderdomshem! Få se lite människor omkring mig: personal och medboende. Skitsamma om maten var lite torftig, bara sällskapet runt bordet var stimulerande.
Gör tankeexperimentet Jul. Hur får man till en jultallrik som är tillräckligt bra? Oavsett skinkans kvalitet så skulle man väl sakna adventskonserten, julgranen, de levande ljusen och annan julstämning. Om jag blev tvungen att sitta där i min ensamhet på Julafton, Juldagen och Annandagen, mellandagarna och Nyåret, så kunde också maten kvitta. Skulle föredra en bra wok framför skinka för att slippa bli påmind.
Och så är det väl alla andra dagar också.
Förr hade vi flergenerationsboende, där äldre fick bo på undantag. Men man fick vara med på julfirandet åtminstone. Sen kom kärnfamiljerna när industrin krävde mindre och lättrörligare "produktionsenheter". Sedan kvinnorna blev självförsörjande har även kärnfamiljen havererat. Flertalet barn i Stockholm växer upp hos en ensamstående mamma. Merparten av alla äktenskap är över inom två år. Mer än hälften av alla hushåll i Stockholm utgörs av ensamboende.
Vård i hemmet är den nya parollen - sjukvård och social omsorg. Borta är alla ålderdomshem och servicehus. Det är inte bara för att illasinnade kommunpolitiker vill spara på skattepengarn. Det är en ideologisk fråga. Svenskar anser att ensamhet är en styrka. Själv är bäste dräng, ensam är stark, jag klarar mig själv osv. Helt uppenbara lögner. All forskning visar på motsatsen: ensamma är svagare än andra - mer deprimerade, mer sjuka, dör fortare och har sämre livskvalitet. Ändå hör man äldre säga att de vill bo kvar hemma - till varje pris; härifrån ska jag ut med fötterna först. Man vill leva och dö i sin ensamhet. Jag har aldrig förstått varför. Vad är det för fel på kollektivt äldreboende. Är det det gamla fattighuset som spökar?
För mig är det tvärtom. Jag skulle hellre bo på en stor institution med matsal, simbassäng, Pressbyråkiosk, sjukstuga och en ordentlig adventskonsert med påföljande luciatåg från de lokala skolorna. Att ha ett eget rum med dusch och pentry vore väl en självklarhet i dessa dagar, så att man kunde dra sig undan när man så önskade. Men den pressylta existerar inte som skulle ge mig en God Jul om jag sutte där ensam.
Måltider består till hälften av dem som sitter runt bordet. Är sällskapet torftigt så gagnar gourmetmat föga.
2009-02-01
Limousin
I Skåne finns det kött från kor av rasen Limousine. Det upptäckte vi på en semester för ett par år sedan när vi var på ICA i Hammenhög. Köttet såg inte precis ut som någon delikatess med sina grova fibrer och avsaknad av insprängt fett. En biff utan insprängt fett brukar vara torr och platt i smaken. Men inte så Limousin. Vi blev helt betagna av den fina kvaliteten. Köttet var saftigt, aromatiskt och välsmakande. Vi är inte obekanta med välhängda bitar av Black Angus men detta var ännu bättre.
Vi frågade efter köttet på saluhallen i Lund, men fick ett avmätt svar om att det inte alls var lika bra som deras kött. Det är enda gången vi blivit konstigt bemötta där. Det är annars den mest välskötta kött- och charkdisken vi träffat på i landet. De mal köttfärsen medan man tittar på, de har tiotals egentillverkade korvar (bl a Knake, Lunds egen lättrökta frankfurter), deras rökta leverkorv är en sensation osv. Bäst av allt är bemötandet. Inget önskemål verkar omöjligt. Ett ögonblick, säger man och försvinner ut i rummet bakom disken, och efter någon minut dyker man upp med den styckningsdel som efterfrågats. Och man har alltid tid att växla några ord med kunderna. Till Julen fick man vänta i två timmar innan man kunde hämta ut sin förbeställda skinka. Den kommer ifrån "gårdar runtomkring" och röks av dem själva, förstås. Inget konstigt med det. Hela Lund med omnejd handlar sin skinka där, om man menar något med att ha en julskinka.
Men inte limousinkött. Märkligt.
Vi letade på internet, och ringde uppfödare. Det närmaste inköpsstället är ICA på Norra Fäladen. Det är en förort norr om Lund som inte står andra miljonprogram efter i arkitektonisk tristess. Men ICA-butiken är en pärla. Vi förstår inte hur man kan ha underlag för ett sådant utbud i den tråkiga omgivningen, men det har man. Häromdagen frågade vi köttmästaren om limousinkött. Tyvärr, sa han. Det har just kommit in men måste först styckas och hängas. Besvikna letade vi vidare bland hyllorna. Efter en stund sökte han upp oss: Vad hade ni tänkt er? Det går bra med vilket kött som helst, sa vi. Bringa? Gärna det. Blev ett underbart pepparrotskött idag. Resterna av kött och buljong får bli köttsoppa med lokala rotsaker.
"Gårdar runtikring" är ett fenomen som inte finns i Stockholm. Här finns gårdsbutiker överallt på den skånska slätten. vårt favoritställe är den välsorterade butiken på den fruktproducerande gården på vägen in till Lund. Äggkartonger tar man med själv. Grönsaker av alla de slag. Persiljerot är en ny och trevlig bekantskap. Och det var där som vi hittade gödtuppen som produceras i Borgeby, alldeles i närheten av Löddesnäs, den del av Bjärred där vi bor. Det är den bästa fågel jag smakat. En hel tupp väger sina tre kilo, men är mörare än en vårkyckling. Å andra sidan med en vuxen smak på köttet, där inte ens bröstbitarna är torra. Ett "ovanlår" är annars favoritdelen, precis lagom för en portion om man är hungrig. Ett par veckor efter att vi flyttat hit, hade vi handlat där flera gånger redan, när vi plötsligt upptäckte att vi lämnat pengarna ute i bilen. Inget problem, svarade damen i butiken, ni är ju stamkunder och kan betala nästa gång.
Men det var på en annan gård som vi hittade de perfekta gurkorna till inläggningen. En tyskbördig dam har givit oss receptet med dillkronor och lök, som jag gärna återkommer till när det blir gurktid. Det är en sensation i sig. Tre kilo gurka kanske räcker fram till nästa säsong för oss två. Vi drar oss lite för att bjuda gäster på den. De tar alltid om. Nästa gång får vi lägga in dubbel sats.
Vi frågade efter köttet på saluhallen i Lund, men fick ett avmätt svar om att det inte alls var lika bra som deras kött. Det är enda gången vi blivit konstigt bemötta där. Det är annars den mest välskötta kött- och charkdisken vi träffat på i landet. De mal köttfärsen medan man tittar på, de har tiotals egentillverkade korvar (bl a Knake, Lunds egen lättrökta frankfurter), deras rökta leverkorv är en sensation osv. Bäst av allt är bemötandet. Inget önskemål verkar omöjligt. Ett ögonblick, säger man och försvinner ut i rummet bakom disken, och efter någon minut dyker man upp med den styckningsdel som efterfrågats. Och man har alltid tid att växla några ord med kunderna. Till Julen fick man vänta i två timmar innan man kunde hämta ut sin förbeställda skinka. Den kommer ifrån "gårdar runtomkring" och röks av dem själva, förstås. Inget konstigt med det. Hela Lund med omnejd handlar sin skinka där, om man menar något med att ha en julskinka.
Men inte limousinkött. Märkligt.
Vi letade på internet, och ringde uppfödare. Det närmaste inköpsstället är ICA på Norra Fäladen. Det är en förort norr om Lund som inte står andra miljonprogram efter i arkitektonisk tristess. Men ICA-butiken är en pärla. Vi förstår inte hur man kan ha underlag för ett sådant utbud i den tråkiga omgivningen, men det har man. Häromdagen frågade vi köttmästaren om limousinkött. Tyvärr, sa han. Det har just kommit in men måste först styckas och hängas. Besvikna letade vi vidare bland hyllorna. Efter en stund sökte han upp oss: Vad hade ni tänkt er? Det går bra med vilket kött som helst, sa vi. Bringa? Gärna det. Blev ett underbart pepparrotskött idag. Resterna av kött och buljong får bli köttsoppa med lokala rotsaker.
"Gårdar runtikring" är ett fenomen som inte finns i Stockholm. Här finns gårdsbutiker överallt på den skånska slätten. vårt favoritställe är den välsorterade butiken på den fruktproducerande gården på vägen in till Lund. Äggkartonger tar man med själv. Grönsaker av alla de slag. Persiljerot är en ny och trevlig bekantskap. Och det var där som vi hittade gödtuppen som produceras i Borgeby, alldeles i närheten av Löddesnäs, den del av Bjärred där vi bor. Det är den bästa fågel jag smakat. En hel tupp väger sina tre kilo, men är mörare än en vårkyckling. Å andra sidan med en vuxen smak på köttet, där inte ens bröstbitarna är torra. Ett "ovanlår" är annars favoritdelen, precis lagom för en portion om man är hungrig. Ett par veckor efter att vi flyttat hit, hade vi handlat där flera gånger redan, när vi plötsligt upptäckte att vi lämnat pengarna ute i bilen. Inget problem, svarade damen i butiken, ni är ju stamkunder och kan betala nästa gång.
Men det var på en annan gård som vi hittade de perfekta gurkorna till inläggningen. En tyskbördig dam har givit oss receptet med dillkronor och lök, som jag gärna återkommer till när det blir gurktid. Det är en sensation i sig. Tre kilo gurka kanske räcker fram till nästa säsong för oss två. Vi drar oss lite för att bjuda gäster på den. De tar alltid om. Nästa gång får vi lägga in dubbel sats.
En ny demokrati
Svikna vallöften hör till det förgångna. Nyligen läste jag om Obama att nu när han verkligen blivit president så fick man ge sig till tåls för att förstå vilken politik han tänkte föra. Ställningstagandena i valkampanjen var självklart till för att samla en tillräckligt stor skara väljare - inte nödvändigtvis en deklaration av den politik han avsåg genomföra.
Det lät så självklart, som att det vet ju alla. Därför kände jag mig lite dum. Jag tyckte att det var att svika allt vad heligt är när såväl borgare som socialdemokrater gick till val på löftet att inte införa biltullar i Stockholm, och så gjorde man det i alla fall. Inte heller har regeringen hållit sina löften till privatpraktikerna, som man lovade skulle få sälja sina etableringsrätter. Detta att tala opportunistiskt före valet, sockra budskapet, och sedan inte känna sig det minsta förpliktigad att infria sina vida och breda löften - det är något nytt. Nu tycks alla förstå att det inte är ett svek mot väljarna och demokratin utan en politisk realitet. En politikers förstaplikt är att se till att bli omvald. Naturligtvis.
Men om vi inte vet vad de tänker stå för bortom alla fraser och paroller, hur ska vi då veta vem vi ska rösta på?
Dessutom likriktas budkapet för att ligga rätt i tiden, dvs. peka åt samma håll som opinionsundersökningarnas vindflöjlar. Om man vill ha kärnkraft vem röstar man då på? Nyligen tillkännagav x-partiet att man nu blivit lite för från att ha varit mycket emot. Om man inte tror på att begränsa koldioxidutsläpp för att minska global uppvärmning, vem företräder den åsikten? Och även om man hittar sitt parti så ska man alltså inte räkna med att de förverkligar den egna politiken. "Politik är det möjligas konstrande." Vad som är möjligt kan ändra sig från före till efter ett val.
Det spelar alltså ingen avgörande roll vilket parti man röstar på. Varför då rösta alls? Den yngre generationen har fattat galoppen medan vi äldre flockas kring valurnorna som gamar runt ett kadaver, och vägrar fatta att demokratin är död. Inte för att jag har något bättre att komma med. Alla andra mer eller mindre despotiska styrelseskick förefaller sämre.
På sikt kanske det blir mer av folkomröstningar i enskilda sakfrågor. Men det vill inte politikerna. De har ju låtit sig väljas som representanter för oss och vill bestämma själva. Folket är ofta besvärande konservativt. Det har tagit ett halvt århundrade för allmänheten att förstå att kärnkraften är överlägsen andra energikällor, inte minst avseende säkerhet och miljöpåverkan. Så kan vi inte ha det. Om folket finge råda så skulle vi fortfarande köra på vänster sida här i landet. Och hur skulle det se ut? (Rätt svar: Som i England.)
Inte vill vi ha Euro heller, och är tveksamma till EU. Ett sådant folk kan bara betros med en mindre dos demokrati. Bestämma lite grand när vi inte har fått saken om bakfoten. Vi får välja våra kloka och målmedvetna politiker, men sedan inte hålla på och lägga oss i. Vi förstår ändå inte vårt eget bästa. Folk i flock är dummare än de enskilda individerna.
Jovisst det ligger nog mycket i det. Folkviljan är en bräcklig sak. Inget att bygga en seriös strategi på. Men visst är det konstigt hur det har blivit. Nu har åtminstone jag förlorat oskulden. Aldrig mer ska jag bli indignerad när ett politiskt parti gör precis tvärtemot vad de dyrt och heligt lovade i sin valkampanj. Nu förstår jag att det inte är riktiga löften utan poser man intar för att verka attraktiva för oss väljare - valboskapen, allmogen.
Det lät så självklart, som att det vet ju alla. Därför kände jag mig lite dum. Jag tyckte att det var att svika allt vad heligt är när såväl borgare som socialdemokrater gick till val på löftet att inte införa biltullar i Stockholm, och så gjorde man det i alla fall. Inte heller har regeringen hållit sina löften till privatpraktikerna, som man lovade skulle få sälja sina etableringsrätter. Detta att tala opportunistiskt före valet, sockra budskapet, och sedan inte känna sig det minsta förpliktigad att infria sina vida och breda löften - det är något nytt. Nu tycks alla förstå att det inte är ett svek mot väljarna och demokratin utan en politisk realitet. En politikers förstaplikt är att se till att bli omvald. Naturligtvis.
Men om vi inte vet vad de tänker stå för bortom alla fraser och paroller, hur ska vi då veta vem vi ska rösta på?
Dessutom likriktas budkapet för att ligga rätt i tiden, dvs. peka åt samma håll som opinionsundersökningarnas vindflöjlar. Om man vill ha kärnkraft vem röstar man då på? Nyligen tillkännagav x-partiet att man nu blivit lite för från att ha varit mycket emot. Om man inte tror på att begränsa koldioxidutsläpp för att minska global uppvärmning, vem företräder den åsikten? Och även om man hittar sitt parti så ska man alltså inte räkna med att de förverkligar den egna politiken. "Politik är det möjligas konstrande." Vad som är möjligt kan ändra sig från före till efter ett val.
Det spelar alltså ingen avgörande roll vilket parti man röstar på. Varför då rösta alls? Den yngre generationen har fattat galoppen medan vi äldre flockas kring valurnorna som gamar runt ett kadaver, och vägrar fatta att demokratin är död. Inte för att jag har något bättre att komma med. Alla andra mer eller mindre despotiska styrelseskick förefaller sämre.
På sikt kanske det blir mer av folkomröstningar i enskilda sakfrågor. Men det vill inte politikerna. De har ju låtit sig väljas som representanter för oss och vill bestämma själva. Folket är ofta besvärande konservativt. Det har tagit ett halvt århundrade för allmänheten att förstå att kärnkraften är överlägsen andra energikällor, inte minst avseende säkerhet och miljöpåverkan. Så kan vi inte ha det. Om folket finge råda så skulle vi fortfarande köra på vänster sida här i landet. Och hur skulle det se ut? (Rätt svar: Som i England.)
Inte vill vi ha Euro heller, och är tveksamma till EU. Ett sådant folk kan bara betros med en mindre dos demokrati. Bestämma lite grand när vi inte har fått saken om bakfoten. Vi får välja våra kloka och målmedvetna politiker, men sedan inte hålla på och lägga oss i. Vi förstår ändå inte vårt eget bästa. Folk i flock är dummare än de enskilda individerna.
Jovisst det ligger nog mycket i det. Folkviljan är en bräcklig sak. Inget att bygga en seriös strategi på. Men visst är det konstigt hur det har blivit. Nu har åtminstone jag förlorat oskulden. Aldrig mer ska jag bli indignerad när ett politiskt parti gör precis tvärtemot vad de dyrt och heligt lovade i sin valkampanj. Nu förstår jag att det inte är riktiga löften utan poser man intar för att verka attraktiva för oss väljare - valboskapen, allmogen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
