Just när vi satt oss att äta lunch så hördes ett knackande. Totte (hunden) skällde som vanligt besinningslöst och rusade mot terrassdörren. Utanför stod en ung polisman. Jag låste upp och frågade med hjärtat i halsgropen vad som stod på.
Han fyrade av ett leende som var fullständigt bländande.
-Är det ni som glömt kupéljuset i bilen på?
Ja, det var det. Han måste vara den snyggaste polisen i Skåne med omnejd, tänkte vi.
Efteråt berättade Mikael att polisen utökat sin verksamhet i närområdet, då man tyckt att utryckningstiderna från Malmö blev för långa. De har inrättat grupper som patrullerar även här i Bjärred.
Det trevligaste polisingripande jag varit med om! Det kändes som om man aldrig någonsin mera skulle vilja släcka ljuset inne i bilen.
2009-01-26
Katastrofalt om klimatet
På hundra år har jordens medeltemperatur stigit med en halv grad, men på de senaste åren har den sjunkit.
Polarisarna varierar från år till år. Amundsen kunde därför segla genom nodvästpassagen 1875. Det tar ett halvt århundrade för jordens medeltemperatur att påverka isarnas utbredning.
1950 fanns det 5 000 isbjörnar - idag 20-25 000. De senaste 20 åren har de inte blivit färre, snarast fler. (Enligt isbjörnsspecialisten dr Andrew Derocher)
Politiker har alltid slagit mynt av rädslan för förestående katastrofer. De kan utmåla sig som räddaren från allt det onda. Dessutom kan man motivera höga skatter om det finns en riktigt stor fara/fiende att kämpa mot. Sådana "larm" har varit många: sura regn, Sovjet (kalla kriget motiverade stora försvarsutgifter), A-bomben, befolkningsexplosionen (Myrdals "Asian Drama" från 70-talet t ex) osv.
Inom psykologin kallar man detta fenomen för katastrofiering. Man gör en höna av en fjäder. Nuförtiden känns befolkningsexplosionen inte lika akut och hotet från kommunismen har rasat ihop tillsammans med berlinmuren. Istället har två nya globala hot dykt upp: terrorismen och klimathotet. De motiverar vilka budgetutgifter som helst eftersom de kan leda till att vi eller vår kultur utplånas. Och inget av dem verkar gå att stoppa.
Det är påfallande hur snabbt USA och västvärlden flyttade fokus från Sovjet till terrorism. Ingen lättnad alls när det största hotet mot mänskligheten, kommunismen, försvann. Det är påfallande hur vi ser till att summan av ondskan i världen är konstant.
Klimatet och miljön har blivit temat för nya dyra projekt. Miljarder svälter till följd av politiska missförhållanden och korruption. Det dör varje dag 10-20 000 spädbarn för att de inte får mat, rent vatten och elementär medicinsk omvårdnad. Det beror inte på att jordens resurser inte skulle räcka till, eller ens att biståndsinsatserna är otillräckliga - utan på att några mäktiga herrar inom det egna landet roffar åt sig av resurser och bistånd för att själva bli rika.
Teknikfientlighet har alltid frodats bland allmogen. Sura regn var bara början. När det visade sig att de inte var något hot mot skogen bytte man bara till något nytt. I min barndom var bilismen ett framväxande hot eftersom avgaserna innehöll cancerframkallande aromatiska kolväten. Katalysatorerna introducerades och det enda som kom ut ur avgasrören var vattenånga och koldioxid (alltså i princip vichyvatten). Inte blev bilarna populärare för det. Samma gäng som larmade om cancerrisken började då istället att tjata om koldioxiden, som åtminstone låter farligare än vattenånga. Några blandade också ihop den med kolmonoxid, som är dödlig redan i måttliga doser.
På senare tid har man uppmärksammat att vattenånga har en mångdubbelt starkare växthuseffekt än koldioxiden. Men det har inte med saken att göra.
Som gammal vänsterist måste jag tyvärr konstatera att kommunismen på det hela taget har blivit omodern, utom i Nordkorea. Vi vänsterister har alltid motsatt oss kapitalismen, som nästan är detsamma som industrialiseringen, som nästan är lika med ny teknik. På äldre dar har jag dock förstått att utvecklingen inte varit enbart av ondo. Men många håller fortfarande envist fast vid att varje teknisk landvinning är livsfarlig. Ibland är det riktigt som t ex med joniserande strålning, men ibland måste man väl tillstå att vissa tekniska landvinningar varit bra, t ex röntgen, e-post och järnvägarnas införande. (Kanske inte e-post?)
Man talar om klimatalarmism, när någon larmar om klimatets utveckling. Alla är överens om att det blivit varmare de senaste 100 åren - någon halv grad eller så. (Hur man nu kan mäta så små skillnader?) Men några hävdar bestämt att det beror på vår förbränning av fossila bränslen, olja, det moderna samhällets viktigaste energikälla. Det verkar mera osäkert, dock. Och värst av allt: om det nu är på det sättet så skulle det kosta för mycket att ändra på, om det alls går. Det skulle tömma jordens resurser så att vi fick gå tillbaka till medeltida förhållanden. Att hindra Asien från att utnyttja fossila bränslen vore att döma dem till evig stagnation och fortsatta umbäranden. Därför har vi skrivit under Kyotoprotokollet. Där ligger det på de utvecklade länderna att skära ner, trots att alla vet att det bara påverkar utvecklingen med någon procent.
Och varför vi i Sverige bekymrar oss förstår jag inte alls. Vad är nackdelen med att odla ananas i Gävle? Och med ett varmare (bättre) klimat skulle vi inte behöva lika mycket kärnkraft och olja för att hålla varmt vintertid.
Allt verkar mycket irrationellt, men det har blivit ett Mecka för politiker som vill utöka sin makt. Sällan har man väl varit så kreativa vid utformandet av nya skatter som när man kom på utsläppsrätter. Och vem vågar vara emot? Vill ni att jorden ska gå under? De som inte är med går emot själva moder jord, och misstänks för att äventyra mänsklighetens hela framtid.
Det enda som kan stoppa karusellen är att jorden går mot en av sina kallare perioder, vilket mycket tyder på. Så hoppet om besinning är inte alls ute. Kanske isbjörnarna går en lika kall som ljus framtid till mötes trots allt.
Polarisarna varierar från år till år. Amundsen kunde därför segla genom nodvästpassagen 1875. Det tar ett halvt århundrade för jordens medeltemperatur att påverka isarnas utbredning.
1950 fanns det 5 000 isbjörnar - idag 20-25 000. De senaste 20 åren har de inte blivit färre, snarast fler. (Enligt isbjörnsspecialisten dr Andrew Derocher)
Politiker har alltid slagit mynt av rädslan för förestående katastrofer. De kan utmåla sig som räddaren från allt det onda. Dessutom kan man motivera höga skatter om det finns en riktigt stor fara/fiende att kämpa mot. Sådana "larm" har varit många: sura regn, Sovjet (kalla kriget motiverade stora försvarsutgifter), A-bomben, befolkningsexplosionen (Myrdals "Asian Drama" från 70-talet t ex) osv.
Inom psykologin kallar man detta fenomen för katastrofiering. Man gör en höna av en fjäder. Nuförtiden känns befolkningsexplosionen inte lika akut och hotet från kommunismen har rasat ihop tillsammans med berlinmuren. Istället har två nya globala hot dykt upp: terrorismen och klimathotet. De motiverar vilka budgetutgifter som helst eftersom de kan leda till att vi eller vår kultur utplånas. Och inget av dem verkar gå att stoppa.
Det är påfallande hur snabbt USA och västvärlden flyttade fokus från Sovjet till terrorism. Ingen lättnad alls när det största hotet mot mänskligheten, kommunismen, försvann. Det är påfallande hur vi ser till att summan av ondskan i världen är konstant.
Klimatet och miljön har blivit temat för nya dyra projekt. Miljarder svälter till följd av politiska missförhållanden och korruption. Det dör varje dag 10-20 000 spädbarn för att de inte får mat, rent vatten och elementär medicinsk omvårdnad. Det beror inte på att jordens resurser inte skulle räcka till, eller ens att biståndsinsatserna är otillräckliga - utan på att några mäktiga herrar inom det egna landet roffar åt sig av resurser och bistånd för att själva bli rika.
Teknikfientlighet har alltid frodats bland allmogen. Sura regn var bara början. När det visade sig att de inte var något hot mot skogen bytte man bara till något nytt. I min barndom var bilismen ett framväxande hot eftersom avgaserna innehöll cancerframkallande aromatiska kolväten. Katalysatorerna introducerades och det enda som kom ut ur avgasrören var vattenånga och koldioxid (alltså i princip vichyvatten). Inte blev bilarna populärare för det. Samma gäng som larmade om cancerrisken började då istället att tjata om koldioxiden, som åtminstone låter farligare än vattenånga. Några blandade också ihop den med kolmonoxid, som är dödlig redan i måttliga doser.
På senare tid har man uppmärksammat att vattenånga har en mångdubbelt starkare växthuseffekt än koldioxiden. Men det har inte med saken att göra.
Som gammal vänsterist måste jag tyvärr konstatera att kommunismen på det hela taget har blivit omodern, utom i Nordkorea. Vi vänsterister har alltid motsatt oss kapitalismen, som nästan är detsamma som industrialiseringen, som nästan är lika med ny teknik. På äldre dar har jag dock förstått att utvecklingen inte varit enbart av ondo. Men många håller fortfarande envist fast vid att varje teknisk landvinning är livsfarlig. Ibland är det riktigt som t ex med joniserande strålning, men ibland måste man väl tillstå att vissa tekniska landvinningar varit bra, t ex röntgen, e-post och järnvägarnas införande. (Kanske inte e-post?)
Man talar om klimatalarmism, när någon larmar om klimatets utveckling. Alla är överens om att det blivit varmare de senaste 100 åren - någon halv grad eller så. (Hur man nu kan mäta så små skillnader?) Men några hävdar bestämt att det beror på vår förbränning av fossila bränslen, olja, det moderna samhällets viktigaste energikälla. Det verkar mera osäkert, dock. Och värst av allt: om det nu är på det sättet så skulle det kosta för mycket att ändra på, om det alls går. Det skulle tömma jordens resurser så att vi fick gå tillbaka till medeltida förhållanden. Att hindra Asien från att utnyttja fossila bränslen vore att döma dem till evig stagnation och fortsatta umbäranden. Därför har vi skrivit under Kyotoprotokollet. Där ligger det på de utvecklade länderna att skära ner, trots att alla vet att det bara påverkar utvecklingen med någon procent.
Och varför vi i Sverige bekymrar oss förstår jag inte alls. Vad är nackdelen med att odla ananas i Gävle? Och med ett varmare (bättre) klimat skulle vi inte behöva lika mycket kärnkraft och olja för att hålla varmt vintertid.
Allt verkar mycket irrationellt, men det har blivit ett Mecka för politiker som vill utöka sin makt. Sällan har man väl varit så kreativa vid utformandet av nya skatter som när man kom på utsläppsrätter. Och vem vågar vara emot? Vill ni att jorden ska gå under? De som inte är med går emot själva moder jord, och misstänks för att äventyra mänsklighetens hela framtid.
Det enda som kan stoppa karusellen är att jorden går mot en av sina kallare perioder, vilket mycket tyder på. Så hoppet om besinning är inte alls ute. Kanske isbjörnarna går en lika kall som ljus framtid till mötes trots allt.
2009-01-22
Vad är konst?
Ernst Billgren gav i höstas ut en bok med titeln Vad är konst?
En sådan titel lovar en hel del. Det märkliga är att författaren lyckas infria sitt löfte. Han ringar in sitt ämne mycket väl med ett hundratal frågor, som var och en får ett kort och ett långt svar. Visst använder han spetsiga formuleringar för att knipa en och annan poäng, men på det hela taget besvara boken titelns fråga. Svaren är ibland personliga och andra gånger mera allmängiltiga. Den centrala frågan ställs i boken som nummer 65, och besvaras rimligt uttömmande och korrekt i det längre svaret på en knapp boksida. Det är bra gjort. Frågan ställs ännu en gång i slutet av boken (117) och får där ett kortare men lika uttömmande svar, fast på en högre begreppsnivå.
Även i andra frågor märks det att författaren är väl förtrogen med sitt ämne. Förvånansvärt lite ironi och raljans, men mycket av enkla konstateranden matter of fact utan krusiduller. Ibland skrattade jag åt författarens torra svar på frågor som låter närmas omöjliga att besvara. Men lika ofta gav svaren en aha-upplevelse: Ja, så ska/kan man nog se det. En folkbildande bok, alltså, för sådana som i likhet med mig inte är så bevandrade på konstens område.
Ingela Lind, konstkritiker i DN, skrev en smågnällig och korkad recension av boken, kanske för att den tar loven av professionella tyckare och förståsigpåare. Hon beskrev författarens utläggningar som klichéer och truismer (självklarheter). Det är helt enkelt fel. Sällan har vi varit så långt ifrån stereotypa konstresonemang. Några av svaren kan i efterhand tyckas självklara, men så är det ofta med något som är bra. Därmed inte sagt att det är banalt eller lätt snutet ur näsan. Det kräver just den långvariga förtrogenhet med ämnet som författaren uppenbarligen har.
Min enda invändning är att boken språkligt skulle kunna vinna en hel del på att låta en kunnig redaktör gå igenom texten. Nu finns det en del otympligheter som skämmer budskapet, men inte påfallande många. Det är ju inte heller författarens syfte att briljera med sitt språk, antar jag.
Boken är föredömligt kortfattad, halva sidutrymmet går åt till den snygga layouten. Ändå lyckas den täcka in sitt område såpass att läsaren inte riskerar göra bort sig vid nästa vernissage eller konstdiskussion. Det finns mycket konkreta besked om vad som är en enfaldig inställning, och vad som låter mer begåvat om man diskuterar konst. Bara det gör boken till ett fynd. Slippa verka dum för 39 spänn!
En av få böcker som faktiskt lyckas med att leva upp till sin titel.
En sådan titel lovar en hel del. Det märkliga är att författaren lyckas infria sitt löfte. Han ringar in sitt ämne mycket väl med ett hundratal frågor, som var och en får ett kort och ett långt svar. Visst använder han spetsiga formuleringar för att knipa en och annan poäng, men på det hela taget besvara boken titelns fråga. Svaren är ibland personliga och andra gånger mera allmängiltiga. Den centrala frågan ställs i boken som nummer 65, och besvaras rimligt uttömmande och korrekt i det längre svaret på en knapp boksida. Det är bra gjort. Frågan ställs ännu en gång i slutet av boken (117) och får där ett kortare men lika uttömmande svar, fast på en högre begreppsnivå.
Även i andra frågor märks det att författaren är väl förtrogen med sitt ämne. Förvånansvärt lite ironi och raljans, men mycket av enkla konstateranden matter of fact utan krusiduller. Ibland skrattade jag åt författarens torra svar på frågor som låter närmas omöjliga att besvara. Men lika ofta gav svaren en aha-upplevelse: Ja, så ska/kan man nog se det. En folkbildande bok, alltså, för sådana som i likhet med mig inte är så bevandrade på konstens område.
Ingela Lind, konstkritiker i DN, skrev en smågnällig och korkad recension av boken, kanske för att den tar loven av professionella tyckare och förståsigpåare. Hon beskrev författarens utläggningar som klichéer och truismer (självklarheter). Det är helt enkelt fel. Sällan har vi varit så långt ifrån stereotypa konstresonemang. Några av svaren kan i efterhand tyckas självklara, men så är det ofta med något som är bra. Därmed inte sagt att det är banalt eller lätt snutet ur näsan. Det kräver just den långvariga förtrogenhet med ämnet som författaren uppenbarligen har.
Min enda invändning är att boken språkligt skulle kunna vinna en hel del på att låta en kunnig redaktör gå igenom texten. Nu finns det en del otympligheter som skämmer budskapet, men inte påfallande många. Det är ju inte heller författarens syfte att briljera med sitt språk, antar jag.
Boken är föredömligt kortfattad, halva sidutrymmet går åt till den snygga layouten. Ändå lyckas den täcka in sitt område såpass att läsaren inte riskerar göra bort sig vid nästa vernissage eller konstdiskussion. Det finns mycket konkreta besked om vad som är en enfaldig inställning, och vad som låter mer begåvat om man diskuterar konst. Bara det gör boken till ett fynd. Slippa verka dum för 39 spänn!
En av få böcker som faktiskt lyckas med att leva upp till sin titel.
2009-01-20
SJ på dekis?
Just hemkommen från en stockholmsresa kan jag konstatera att tåget som skulle ta drygt 4 timmar tog 5 istället. Redan i Stockholm "levererades" tåget 20 minuter försent, och sen sprack väl all samordning med övrig trafik så att vi fick krypköra bakom långsamma tåg långa sträckor.
På uppresan 20 minuter försenat. När vi har mött bekanta som åkt från Stockholm så har de nästan alltid varit försenade med minst 20, någon gång 60 minuter.
På Stockholms central finns inte rulltrappor på strategiska ställen. Så först måste man släpa bagaget nerför trappan till underjorden för att sedan släpa det uppför trappan till spår 11. Där meddelas att tåget är försenat, men inte förrän precis när det skulle ha avgått. Jag kollade stora tavlan innan släpandet började och där stod inget. Högtalarrösten framhöll att avgången PRELIMINÄRT fått en ny avgångstid 20 minuter senare. Släpade väskorna tillbaka för att inte frysa ihjäl, och så kolla tavlan: där står nu att den nya tiden är preliminär ända fram till avgångstid, så man måste släpa väskor och allt tillbaka till spår 11 på vinst och förlust för att få veta om den utlovade tiden ska flyttas fram ännu mera. Att inte fler får hjärtinfarkt är ett under.
Jag var skitsur, men lugnades ner av vänliga medpassagerare som åkte oftare än jag, och var mer vana med de svävande tiderna.
Sen får man gissa förseningens utveckling under resan genom att fråga medpassagerare, som har mera koll på alla stationer i Småland och Östergötland. Gärna ha en mobiltelefon att ringa hem också så att de som hämtar med bil slipper stå en timme i snålblåsten på perrongen. SJ:s datasystem upplyser visserligen om förseningen, men påstod att den var 30 minuter när den i själva verket var 58 minuter. Dessutom framgick det att tåget skulle anlända till Malmö 1 minut efter avgång från Lund. I de fina displayerna ombord på tåget är man finkänslig nog att inte säga något alls om förseningen. På uppresan stod istället: "Tåget anländer strax till Mjölby - temperaturen är grader". Idag var temperaturen 0 grader på alla stationer så där fungerade förmodligen temperaturgivaren bättre. Det verkar som om man tagit intryck av flyget, där man mera befogat brukar berätta vad temperaturen på destinationen är. Det verkar som om dataavdelningen på SJ har lågt satta (mediokra) mål. Resenärenär inte i centrum utan i väntrum.
Det är ju bedrövligt. Jag vet inte om jag orkar ta tåget nästa gång. På flyget finns det ju hissar och rulltrappor som gör släpandet mindre brutalt. Trist för egentligen tycker jag att tåget är mycket trevligare som färdmedel.
Man kan lätt föreställa sig hur mediokra chefer med lågt satta mål tycker att 20 minuters försening redan vid start är "beklagligt" = acceptabelt. Med den inställningen känner nog ingen stolthet över våra järnvägar, trafikanterna blir allt färre vartefter de tvingas ta flyget istället, och därmed försvinner underlaget för investeringar i infrastrukturen och verksamheten. Det var påfallande få affärsresenärer i 1:a klass som åkte hela vägen. Prestigetåget X2000 mellan Stockholm och Köpenhamn har reducerats till ett lokaltåg mellan Mjölby och Hässleholm.
I övrigt var Stockholmsvistelsen lyckad. Återkommer förhoppningsvis med mindre sura kommentarer framöver, när jag hunnit vila upp mig efter strapatserna.
På uppresan 20 minuter försenat. När vi har mött bekanta som åkt från Stockholm så har de nästan alltid varit försenade med minst 20, någon gång 60 minuter.
På Stockholms central finns inte rulltrappor på strategiska ställen. Så först måste man släpa bagaget nerför trappan till underjorden för att sedan släpa det uppför trappan till spår 11. Där meddelas att tåget är försenat, men inte förrän precis när det skulle ha avgått. Jag kollade stora tavlan innan släpandet började och där stod inget. Högtalarrösten framhöll att avgången PRELIMINÄRT fått en ny avgångstid 20 minuter senare. Släpade väskorna tillbaka för att inte frysa ihjäl, och så kolla tavlan: där står nu att den nya tiden är preliminär ända fram till avgångstid, så man måste släpa väskor och allt tillbaka till spår 11 på vinst och förlust för att få veta om den utlovade tiden ska flyttas fram ännu mera. Att inte fler får hjärtinfarkt är ett under.
Jag var skitsur, men lugnades ner av vänliga medpassagerare som åkte oftare än jag, och var mer vana med de svävande tiderna.
Sen får man gissa förseningens utveckling under resan genom att fråga medpassagerare, som har mera koll på alla stationer i Småland och Östergötland. Gärna ha en mobiltelefon att ringa hem också så att de som hämtar med bil slipper stå en timme i snålblåsten på perrongen. SJ:s datasystem upplyser visserligen om förseningen, men påstod att den var 30 minuter när den i själva verket var 58 minuter. Dessutom framgick det att tåget skulle anlända till Malmö 1 minut efter avgång från Lund. I de fina displayerna ombord på tåget är man finkänslig nog att inte säga något alls om förseningen. På uppresan stod istället: "Tåget anländer strax till Mjölby - temperaturen är grader". Idag var temperaturen 0 grader på alla stationer så där fungerade förmodligen temperaturgivaren bättre. Det verkar som om man tagit intryck av flyget, där man mera befogat brukar berätta vad temperaturen på destinationen är. Det verkar som om dataavdelningen på SJ har lågt satta (mediokra) mål. Resenärenär inte i centrum utan i väntrum.
Det är ju bedrövligt. Jag vet inte om jag orkar ta tåget nästa gång. På flyget finns det ju hissar och rulltrappor som gör släpandet mindre brutalt. Trist för egentligen tycker jag att tåget är mycket trevligare som färdmedel.
Man kan lätt föreställa sig hur mediokra chefer med lågt satta mål tycker att 20 minuters försening redan vid start är "beklagligt" = acceptabelt. Med den inställningen känner nog ingen stolthet över våra järnvägar, trafikanterna blir allt färre vartefter de tvingas ta flyget istället, och därmed försvinner underlaget för investeringar i infrastrukturen och verksamheten. Det var påfallande få affärsresenärer i 1:a klass som åkte hela vägen. Prestigetåget X2000 mellan Stockholm och Köpenhamn har reducerats till ett lokaltåg mellan Mjölby och Hässleholm.
I övrigt var Stockholmsvistelsen lyckad. Återkommer förhoppningsvis med mindre sura kommentarer framöver, när jag hunnit vila upp mig efter strapatserna.
2009-01-16
Ny gratäng
Så var det dags igen. Lite kreativitet i slöhetens tecken.Samma gamla fiskblock med broccoli men med nya ingredienser.
Sätt ugnen på 175 grader, gärna varmluft om du har.
Tomatsås:
pressa och fräs 3 vitlöksklyftor i 1 dl olivolja utan att de tar färg. Låt ett par matskedar tomatpuré fräsa med. Häll i en burk passerade tomater. Tillsätt en matsked socker om det blir för surt. Ta 3 msk skaldjursfond eller en halv tärning fiskbuljong eller hälften av varje. Låt puttra minst 5 minuter, gärna en timme under lock. Smaka av med peppar, salt, socker. Har du en skvätt vitt vin så tillsätt gärna, men låt koka ihop till ursprunglig mängd, och tillsätt lite socker så att det inte blir för surt, om det inte är ett sött vin förstås. Då får man vara lite försiktig med ev. socker tidigare.
Lägg ett fryst fiskblock på ca 400 g i en gratängform och häll tomatsåsen över. In i ugnen i 20 minuter.
Under tiden plockar man isär två stånd broccoli i lagom buketter. Ta ut formen och stick ner buketterna vid sidan om blocket. Droppa 1/2 dl olivolja över broccolin. Hyvla eller riv gärna lite parmesanost över också. In i ugnen igen i 10 minuter.
Ta ut formen och strö över pinjenötter över själva fiskblocket. In i ugnen i ytterligare ca. 10 minuter. Känn med en sticka när fisken känns mjuk i mitten. Kör den inte för länge för då blir den torr.
LCHF- eller GI-kost som den är. För andra kan man servera pressad potatis, pasta eller ris till.
2009-01-15
HBT - homo- och bisexuella samt transpersoner
Normalitet på sexualitetens område - är det bara ett statistiskt begrepp? Legala frågor: var går gränsen för det förbjudna. Etiska aspekter: var borde gränsen gå? Räcker det med tumregeln: "samtyckande vuxna"? Och hur ska en psykolog förhålla sig till och hantera sådant?
På tisdag ska jag ha en föreläsning för psykologer om hur man hanterar HBT-personer inom psykologi och psykoterapi. Uppdraget är inte särskilt väldefinierat, så jag kan prata om vad jag vill. Hälften av åhörarna har KBT-inriktad utbildning och hälften psykodynamisk. Bara det kan ju liva upp diskussionerna, hoppas jag.
Som utgångspunkt hade jag tänkt ta några typärenden t. ex. tonåringen som kommer på remiss från skolkuratorn med frågeställningen: homosexuell? Vad menas med frågan? Varför kan inte tonåringen själv svara. Innebär det ett problem? För vem? Och har andra med den saken att göra? Det är inte helt klart vad kuratorn vill ha hjälp med. Sådana remisser skrivs. Jag vet för jag har besvarat åtskilliga.
Detta det enklaste av typfall kan ha många varianter - "komplikationer": kulturell bakgrund, språksvårigheter (tolkning), religion, ensamhet, depressivitet, suicidalitet, drogmissbruk, hypersexualitet, hiv, "effeminisering" - trans-problematik (nedan), prostitution ... Hur hanterar man det på bästa sätt.
Andra typfall: utredning av transsexualitet, shemales, bisexuella män som "vänstrar", vad är "sexmissbruk" (hypersexualitet, "nymfomani", hormonrubbning eller bara en normalvariant?) eller homosexuella som vill bli "botade" (t. ex. av religiösa skäl). Hur gör man med alla dessa olika HBT-personer när de söker psykologhjälp? Kan man hjälpa en pedofil att leva ett rättskaffens liv?
Jag tyckte först att jag skulle ha en genomgång av teorier på området, och ha fallbeskrivningar på slutet, men har nu bestämt mig för att göra tvärtom. Teorier tar vi bara om de behövs för den kliniska (=praktiska) handläggningen.
Det skulle vara roligt att få synpunkter på vad jag mera skulle kunna ta upp. Eller kreativa förslag om handläggningar.
På tisdag ska jag ha en föreläsning för psykologer om hur man hanterar HBT-personer inom psykologi och psykoterapi. Uppdraget är inte särskilt väldefinierat, så jag kan prata om vad jag vill. Hälften av åhörarna har KBT-inriktad utbildning och hälften psykodynamisk. Bara det kan ju liva upp diskussionerna, hoppas jag.
Som utgångspunkt hade jag tänkt ta några typärenden t. ex. tonåringen som kommer på remiss från skolkuratorn med frågeställningen: homosexuell? Vad menas med frågan? Varför kan inte tonåringen själv svara. Innebär det ett problem? För vem? Och har andra med den saken att göra? Det är inte helt klart vad kuratorn vill ha hjälp med. Sådana remisser skrivs. Jag vet för jag har besvarat åtskilliga.
Detta det enklaste av typfall kan ha många varianter - "komplikationer": kulturell bakgrund, språksvårigheter (tolkning), religion, ensamhet, depressivitet, suicidalitet, drogmissbruk, hypersexualitet, hiv, "effeminisering" - trans-problematik (nedan), prostitution ... Hur hanterar man det på bästa sätt.
Andra typfall: utredning av transsexualitet, shemales, bisexuella män som "vänstrar", vad är "sexmissbruk" (hypersexualitet, "nymfomani", hormonrubbning eller bara en normalvariant?) eller homosexuella som vill bli "botade" (t. ex. av religiösa skäl). Hur gör man med alla dessa olika HBT-personer när de söker psykologhjälp? Kan man hjälpa en pedofil att leva ett rättskaffens liv?
Jag tyckte först att jag skulle ha en genomgång av teorier på området, och ha fallbeskrivningar på slutet, men har nu bestämt mig för att göra tvärtom. Teorier tar vi bara om de behövs för den kliniska (=praktiska) handläggningen.
Det skulle vara roligt att få synpunkter på vad jag mera skulle kunna ta upp. Eller kreativa förslag om handläggningar.
2009-01-14
Veckans dos av Dagens Medicin
Att politikerna struntar i läkarna, när det gäller sjukvården, är ingen nyhet. Nu går de också ut öppet i massmedia.
Sjukvårdsministern Cristina Husmark Pehrsson struntar fullständigt i vad enskilda läkare tycker, när de betonat att utslagningen av de svagaste riskerar öka med Försäkringskassans nya 180-dagarsregel. Det framgår av en intervju i veckans Dagens Medicin. På motstående sida (7) kan man läsa att Skånes regionråd Jerker Swanstein (m) struntar i vad läkarna tycker om regiondirektören Sören Olofsson och projektet Proluma.
Tidigt på onsdagsmorgnarna kommmer Läkartidningen tillsammans med Sydsvenskan. Lite senare samma dag - till lunch - kommer Dagens Medicin. Läkartidningen har blivit allt tråkigare med åren, men som läkare bläddrar man pliktskyldigast igenom den för att se om det är några nya vansinnespåbud på gång. Den har blivit som den numera nedlagda Post och inrikes tidning, där myndigheterna meddelade sina beslut officellt till landets medborgare. Läkartidningen meddelar beslut av det politiker-fackliga konglomeratet - vad de "förhandlat" sig fram till den här gången. Någon levande diskussion med läkarkåren är ovanlig, men förekommer i mindre frågor som högfettskost och diabetes. Annars meddelas mest vad nya avtal innebär. Marginellt höjd lön, oftast. Samt att några storsjukhus ska slås ihop och att ett nytt skrytbygge ska påbörjas.
Dagens Medicin har en mera livlig diskussion, och mer nyfikna reportrar. De har t ex bevakat Proluma, privatiseringar i stort och smått och ifrågasätter makthavare. I dagens nummer har man sin årliga lista över de 100 mest inflytelserika i sjukvårdssverige.
För Skånes del noteras att regionrådet Jerker Swanstein (m) ger regiondirektören från Stockholm Sören Olofsson sitt fulla stöd, trots kritik från revisorerna. Kritiken från läkarhåll mot Proluma viftar han bort som en spyfluga från räkfatet:
-De som kritiserar Olofsson och Proluma är framför allt stofiler som lever i det förgångna, hävdar han. Det är modigt (dumdristigt?) sagt av den högsta politiskt ansvariga.
Det mest beklämmande i artikeln är dock att ordföranden i Malmös läkarförening inte vill uttala sig om Proluma. Varför det? Törs han inte? Borde inte Läkarfacket ha en åsikt officiellt. Är det bara enskilda läkare och professorskollegier som bryr sig?
Sjukvårdsministern Cristina Husmark Pehrsson struntar fullständigt i vad enskilda läkare tycker, när de betonat att utslagningen av de svagaste riskerar öka med Försäkringskassans nya 180-dagarsregel. Det framgår av en intervju i veckans Dagens Medicin. På motstående sida (7) kan man läsa att Skånes regionråd Jerker Swanstein (m) struntar i vad läkarna tycker om regiondirektören Sören Olofsson och projektet Proluma.
Tidigt på onsdagsmorgnarna kommmer Läkartidningen tillsammans med Sydsvenskan. Lite senare samma dag - till lunch - kommer Dagens Medicin. Läkartidningen har blivit allt tråkigare med åren, men som läkare bläddrar man pliktskyldigast igenom den för att se om det är några nya vansinnespåbud på gång. Den har blivit som den numera nedlagda Post och inrikes tidning, där myndigheterna meddelade sina beslut officellt till landets medborgare. Läkartidningen meddelar beslut av det politiker-fackliga konglomeratet - vad de "förhandlat" sig fram till den här gången. Någon levande diskussion med läkarkåren är ovanlig, men förekommer i mindre frågor som högfettskost och diabetes. Annars meddelas mest vad nya avtal innebär. Marginellt höjd lön, oftast. Samt att några storsjukhus ska slås ihop och att ett nytt skrytbygge ska påbörjas.
Dagens Medicin har en mera livlig diskussion, och mer nyfikna reportrar. De har t ex bevakat Proluma, privatiseringar i stort och smått och ifrågasätter makthavare. I dagens nummer har man sin årliga lista över de 100 mest inflytelserika i sjukvårdssverige.
För Skånes del noteras att regionrådet Jerker Swanstein (m) ger regiondirektören från Stockholm Sören Olofsson sitt fulla stöd, trots kritik från revisorerna. Kritiken från läkarhåll mot Proluma viftar han bort som en spyfluga från räkfatet:
-De som kritiserar Olofsson och Proluma är framför allt stofiler som lever i det förgångna, hävdar han. Det är modigt (dumdristigt?) sagt av den högsta politiskt ansvariga.
Det mest beklämmande i artikeln är dock att ordföranden i Malmös läkarförening inte vill uttala sig om Proluma. Varför det? Törs han inte? Borde inte Läkarfacket ha en åsikt officiellt. Är det bara enskilda läkare och professorskollegier som bryr sig?
2009-01-10
Proluma - mediokratins triumf?
Proluma är projektet som ska slå samman Lunds och Malmös universitetssjukhus, som inte heter LUS och MUS utan USiL och UMAS.
I Göteborg och Stockholm ligger man före, och har redan gjort sina sammanslagningar. Det utbröt en dyr och patientfarlig röra, och alla blev osams. Många sade upp sig, och de rationaliseringar som man trodde skulle leda till besparingar, blev istället stora utgiftsposter.
Vad har man lärt sig av det? Platt intet. Självaste sjukvårdsdirektören från Stockholm importerades för att garantera samma misstag som där. Han la ut uppdraget på en extern konsult McKinsey (eller liknande) för 32 miljoner eller så (ska vara 37 miljoner) och fick ett utförligt förslag om hur man skulle gå tillväga. Det skickades sedan till de lojala direktörerna på de båda sjukhusen för genomförande. Först skickade de förslaget vidare till alla klinikchefer som skulle yttra sig. Sedan beslutade man enligt förslag, och bortsåg i stort sett från alla protester.
Då yttrade sig professorskollegiet. Jag menar PROFESSORSKOLLEGIET, som var bestämt emot. Man menade att den framstående kompetens som finns på USiL inte kan flyttas genom enkla svärdshugg eftersom den består av ett nätverk som har förgreningar inte bara inom sjukvården utan även inom industri-utveckling och andra universitetsinstitutioner, som t. ex. Lunds tekniska högskola.
Politikerna har ett behov av att minska resurserna i Lund för att få mera pengar att satsa i Malmö, som är ett både större och besvärligare pastorat. Det vill man emellertid inte säga rent ut. Man vill inte peka ut någon som ett problembarn eller en annan som förlorare. Det gillar inte väljarna.
Att fråga en konsultfirma istället för att använda den massiva kompetensen på de båda universitetssjukhusen verkar som att gå över ån efter vatten. Rimligen måste man lokalt ha bättre reda på verksamheterna än en konsult kan skaffa sig på kort tid. Men förmodligen vågade varken politiker eller administrativa chefer gå till sina professorer eftersom det skulle innebära konflikter, revirpinkande och såväl befogad som obefogad kritik. Eftersom man själva inte har någon hög kompetens så kan man inte skilja det ena från det andra. Ett vanligt chefsproblem nuförtiden. Chefen kan för lite: har inte jobbat i verksamheten och har ingen utbildning, och tror felaktigt att den kompetensen kan lånas in. Till viss del kan det låta sig göras, men sist och slutligen måste en chef eller politiker agera linjedomare i alla revirstrider som uppstår vid en sådan omorganisation. Det duger de kort sagt inte till. Istället gömmer man sig bakom konsulter och luddigt språk. Nyckelordet i Proluma är profilering. Man låtsas alltså som om det inte handlar om att överföra resurser från Lund till Malmö. Det är dumt. Om man hade gått ut öppet med vad man vill åstadkomma och sedan frågat professorerna så hade det varit något enklare.
Det andra misstaget är att tro att man kan bygga upp en fungerande sjukvård på samma sätt som man bygger ett höghus. Fram med ritningar, grävskopor och pengar så brukar det ordna sig. Sjukvår är en komplicerad verksamhet där alla enheter är beroende av varandra, och samtidigt förändras hela tiden. Halva kirurgin försvann när Losec lanserades, men alla kirurger finns kvar. Vad gör alla de som sysslade med magsårskirurgi? Där hade man kunnat passa på och rationalisera men missade tåget för att man inget begrep. Och så är det hela tiden fast i mindre omfattning. Cheferna fattar inte vad som pågår och har därför ingen kvalificerad åsikt om vad som kan skäras ner på eller vad man ska satsa mer på. När hiv-epidemin dök upp så måste man förstås skapa nya enheter eller utöka gamla. Alla sådana initiativ kom nedifrån i organisationen och mötte det sedvanliga motståndet: pengar saknas.
Det saknas inte pengar i sjukvården, utan ledarskap!
Sjukvård är inte som ett husbygge. Det tar tiotals år för nya enheter att jobba in sig och finna sin roll i samspelet. Personalen behöver bytas ut fler gånger om innan man hittar fungerande konstellationer. Kontaktvägar internt och externt måste hinna växa fram. Sjukvårdsadministration är därför mera som trädgårdsarbete. Det kräver ständigt engagemang. Varje årstid måste man ta bort de plantor som inte trivs och pröva med nya. Det är bra att hålla sig ajour med sortimentet av frön och lökar, och ta del av andras erfarenheter. Det finns inget givet svar på vad som är rätt eller fel, utan man får till stora delar pröva sig fram. Varje trädgård har sina unika förutsättningar. Det underlättar om man har en kunnig och erfaren trädgårdsmästare. Han kan åstadkomma mirakel med begränsade resurser.Och för att få bukt med nya hot som spanska skogssniglar så kan det vara bra att ha kompisar som även vet något om djurens biologi och ekologi - ha en dialog med andra institutioner. En sådan dialog sker mellan professorer snarare än mellan administratörer eller politiker - återigen: de kan för lite.
Det blir spännande att se hur det kommer att arta sig. Redan ropar man på sjukhuschefens avgång. Politikerna håller självklart tyst av ren självbevarelse. Patienterna har inte hunnit fatta vad som kommer att drabba dem. Professorskollegiet kommer att tappa oskulden när de märker att ingen bryr sig om vad de tycker, trots att de vigt sina liv åt att utveckla sig på just sitt område. Det är en demoraliserande men klargörande upplevelse. Så småningom byts de sturskaste ut mot mera flexibla och samarbetsvilliga professorer, som kan överse med sin kompetens och låtsas vara jämbördiga med sina obildade chefer.
Med lite tur kan sjukvården fortsätta att utveckla sig, trots dåliga ledare och veliga politiker med oklara mål. Men det är ingen självklarhet. Många omorganisationer slår sönder verksamheter som det sedan tar årtionden att reparera. Vi håller tummarna.
I Göteborg och Stockholm ligger man före, och har redan gjort sina sammanslagningar. Det utbröt en dyr och patientfarlig röra, och alla blev osams. Många sade upp sig, och de rationaliseringar som man trodde skulle leda till besparingar, blev istället stora utgiftsposter.
Vad har man lärt sig av det? Platt intet. Självaste sjukvårdsdirektören från Stockholm importerades för att garantera samma misstag som där. Han la ut uppdraget på en extern konsult McKinsey (eller liknande) för 32 miljoner eller så (ska vara 37 miljoner) och fick ett utförligt förslag om hur man skulle gå tillväga. Det skickades sedan till de lojala direktörerna på de båda sjukhusen för genomförande. Först skickade de förslaget vidare till alla klinikchefer som skulle yttra sig. Sedan beslutade man enligt förslag, och bortsåg i stort sett från alla protester.
Då yttrade sig professorskollegiet. Jag menar PROFESSORSKOLLEGIET, som var bestämt emot. Man menade att den framstående kompetens som finns på USiL inte kan flyttas genom enkla svärdshugg eftersom den består av ett nätverk som har förgreningar inte bara inom sjukvården utan även inom industri-utveckling och andra universitetsinstitutioner, som t. ex. Lunds tekniska högskola.
Politikerna har ett behov av att minska resurserna i Lund för att få mera pengar att satsa i Malmö, som är ett både större och besvärligare pastorat. Det vill man emellertid inte säga rent ut. Man vill inte peka ut någon som ett problembarn eller en annan som förlorare. Det gillar inte väljarna.
Att fråga en konsultfirma istället för att använda den massiva kompetensen på de båda universitetssjukhusen verkar som att gå över ån efter vatten. Rimligen måste man lokalt ha bättre reda på verksamheterna än en konsult kan skaffa sig på kort tid. Men förmodligen vågade varken politiker eller administrativa chefer gå till sina professorer eftersom det skulle innebära konflikter, revirpinkande och såväl befogad som obefogad kritik. Eftersom man själva inte har någon hög kompetens så kan man inte skilja det ena från det andra. Ett vanligt chefsproblem nuförtiden. Chefen kan för lite: har inte jobbat i verksamheten och har ingen utbildning, och tror felaktigt att den kompetensen kan lånas in. Till viss del kan det låta sig göras, men sist och slutligen måste en chef eller politiker agera linjedomare i alla revirstrider som uppstår vid en sådan omorganisation. Det duger de kort sagt inte till. Istället gömmer man sig bakom konsulter och luddigt språk. Nyckelordet i Proluma är profilering. Man låtsas alltså som om det inte handlar om att överföra resurser från Lund till Malmö. Det är dumt. Om man hade gått ut öppet med vad man vill åstadkomma och sedan frågat professorerna så hade det varit något enklare.
Det andra misstaget är att tro att man kan bygga upp en fungerande sjukvård på samma sätt som man bygger ett höghus. Fram med ritningar, grävskopor och pengar så brukar det ordna sig. Sjukvår är en komplicerad verksamhet där alla enheter är beroende av varandra, och samtidigt förändras hela tiden. Halva kirurgin försvann när Losec lanserades, men alla kirurger finns kvar. Vad gör alla de som sysslade med magsårskirurgi? Där hade man kunnat passa på och rationalisera men missade tåget för att man inget begrep. Och så är det hela tiden fast i mindre omfattning. Cheferna fattar inte vad som pågår och har därför ingen kvalificerad åsikt om vad som kan skäras ner på eller vad man ska satsa mer på. När hiv-epidemin dök upp så måste man förstås skapa nya enheter eller utöka gamla. Alla sådana initiativ kom nedifrån i organisationen och mötte det sedvanliga motståndet: pengar saknas.
Det saknas inte pengar i sjukvården, utan ledarskap!
Sjukvård är inte som ett husbygge. Det tar tiotals år för nya enheter att jobba in sig och finna sin roll i samspelet. Personalen behöver bytas ut fler gånger om innan man hittar fungerande konstellationer. Kontaktvägar internt och externt måste hinna växa fram. Sjukvårdsadministration är därför mera som trädgårdsarbete. Det kräver ständigt engagemang. Varje årstid måste man ta bort de plantor som inte trivs och pröva med nya. Det är bra att hålla sig ajour med sortimentet av frön och lökar, och ta del av andras erfarenheter. Det finns inget givet svar på vad som är rätt eller fel, utan man får till stora delar pröva sig fram. Varje trädgård har sina unika förutsättningar. Det underlättar om man har en kunnig och erfaren trädgårdsmästare. Han kan åstadkomma mirakel med begränsade resurser.Och för att få bukt med nya hot som spanska skogssniglar så kan det vara bra att ha kompisar som även vet något om djurens biologi och ekologi - ha en dialog med andra institutioner. En sådan dialog sker mellan professorer snarare än mellan administratörer eller politiker - återigen: de kan för lite.
Det blir spännande att se hur det kommer att arta sig. Redan ropar man på sjukhuschefens avgång. Politikerna håller självklart tyst av ren självbevarelse. Patienterna har inte hunnit fatta vad som kommer att drabba dem. Professorskollegiet kommer att tappa oskulden när de märker att ingen bryr sig om vad de tycker, trots att de vigt sina liv åt att utveckla sig på just sitt område. Det är en demoraliserande men klargörande upplevelse. Så småningom byts de sturskaste ut mot mera flexibla och samarbetsvilliga professorer, som kan överse med sin kompetens och låtsas vara jämbördiga med sina obildade chefer.
Med lite tur kan sjukvården fortsätta att utveckla sig, trots dåliga ledare och veliga politiker med oklara mål. Men det är ingen självklarhet. Många omorganisationer slår sönder verksamheter som det sedan tar årtionden att reparera. Vi håller tummarna.
2009-01-08
Alan Turing - ny bok
Syndafall i Wilmslow är en nyutkommen bok om Alan Turing.
Alan Turing var en nyskapande matematiker. Han skapade bland annat begreppet turingmaskiner. Under andra världskriget bidrog han till att engelsmännen redan 1940 kunde knäcka krypton från Enigma så att Churchill kunde följa fiendens kommunikation. Hans bedrifter var hemligstämplade även efter kriget, så han blev varken kändis eller krigshjälte. Istället förföljdes han av brittiska polisen för att han var homosexuell. Tvingades ta kvinnligt könshormon, blev deprimerad, och dog av cyanidförgiftning 1954 bara 42 år gammal. Myndigheterna rubricerade dödsfallet som självmord, vilket är tveksamt.
Författaren David Lagercrantz har tidigare givit ut en biografi om den geniale svenske uppfinnaren bland annat av ett system för satellitnavigering Håkan Lans, som tvingats strida mot internationella storbolag för sina patenträttigheter. Dessutom en serie deckare med intressant persongalleri, den senaste Underbarnets gåta.
Alan Turing var en nyskapande matematiker. Han skapade bland annat begreppet turingmaskiner. Under andra världskriget bidrog han till att engelsmännen redan 1940 kunde knäcka krypton från Enigma så att Churchill kunde följa fiendens kommunikation. Hans bedrifter var hemligstämplade även efter kriget, så han blev varken kändis eller krigshjälte. Istället förföljdes han av brittiska polisen för att han var homosexuell. Tvingades ta kvinnligt könshormon, blev deprimerad, och dog av cyanidförgiftning 1954 bara 42 år gammal. Myndigheterna rubricerade dödsfallet som självmord, vilket är tveksamt.
Författaren David Lagercrantz har tidigare givit ut en biografi om den geniale svenske uppfinnaren bland annat av ett system för satellitnavigering Håkan Lans, som tvingats strida mot internationella storbolag för sina patenträttigheter. Dessutom en serie deckare med intressant persongalleri, den senaste Underbarnets gåta.
2009-01-07
Gazaremsan
Hade tänkt skriva om Israels markoffensiv i Gaza, som alla andra, men tycker inte att det är så lätt att ta ställning.
Hade jag varit 40 år yngre så hade det inte varit något problem: då var man på PLO:s sida. Ja, till och med mina radikala judiska vänner tyckte att det var självklart. Sen fick Fatah chansen att bilda en Palestinsk stat men schabblade bort det med sin korruption. Till slut såg folket ingen annan utväg än att rösta fram det fundamentalistiska Hamas, som ingen mer än Iran gillar, inte ens de muslimska grannarna. Förhoppningen var väl att de skulle uppvisa bättre moral när de kom fram till köttgrytorna. Och så gick det som det gick.
Visst är det lätt att se att Israels agerande saknar proportion i förhållande till provokationen, de evinnerliga raketbeskjutningarna. Det är just det de flesta kommentatorer och politiker kommer fram till: inte obefogat, inte orättfärdigt, inte obegripligt, inte oursäktligt utan oproportionerligt.
Det är så försiktigt. Och vad tycker Obama? Han uttrycker sig också mycket försiktigt, om alls. Arabstaterna runtomkring är också försiktiga i sina kommentarer.
Det är bara på bloggarna som man är tvärsäker i ena eller andra riktningen. Det kan man kosta på sig.
2009-01-06
Fisk med saffran och broccoli
Idag var det min tur att laga mat. Fiskblock från frysen. Kanske ingen höjdare.
Vi har ett recept från Annas kokbok som vi brukar variera. Det är gott, enkelt och snabbt:
- Lägg det frysta fiskblocket (ca 400 g) i en ungseldfast form, som inte behöver smörjas.
- Sätt ugnen på 200-225 grader.
- Koka upp 3 dl grädde (ju fetare desto godare) och lägg i
- en tesked salt,
- ett halvt paket saffran,
- en tesked torkad dragon,
- en tesked paprikapulver
- och några varv på svartpepparkvarnen
Kan serveras med ris, pressad potatis och/eller grönsaker, som man gör under tiden. Vi försöker bli av med några extrakilon genom att äta LCHF (Låg andel kolhydrat (Carbohydrate), Hög andel Fett), så då blir det enbart broccoli - ingen potatis eller ris.
Variationen är att man kan byta ut saffran, dragon och paprikapulver mot något annat: curry, pressad vitlök eller något annan smaksättning man gillar.
Men idag körde vi originalet, som vi verkligen gillar. Fisken blir förvånansvärt saftig för att ha varit fryst. Det går bra med torsk, sej, kolja osv.
Vi har på sistone börjat göra broccoli i ugnen. Man plockar isär den i lagom stora buketter och lägger ut på ett gratängfat. Ringla lite olivolja över och salta lätt. 20 minuter på 200-225 grader beroende på hur brun eller krispig man vill ha den. Efter 10 minuter kan man strö över lite pinjenötter eller grovkrossade valnötter. Före serveringen hyvlar man lite parmesanost över. Pröva! Broccoli är kanske inte så upphetsande annars, men det här funkar.
Nu gjorde jag en kombination för att spara arbete och disk. När fisken varit inne i ugnen halva tiden så stoppade jag ner broccolibuketter runtom fiskblocket, och så fick det hela gå i ytterligare 20 minuter. Blev mycket bra. Smaken från fisken, saffran, dragon och broccoli gick ihop och smakade nästan åt skaldjurshållet. Rekommenderas!
2009-01-05
Hur gör man ett inlägg?
Någon har frågat i ett mail hur man ska göra ett inlägg. Måste man "registrera sig"? Mitt svar:
Jag vet inte allt om bloggar. Men för att skriva en kommentar så måste du antingen ha en "identitet" och registrera dig någonstans eller också kommentera anonymt ett alternativ i rullgardinsmenyn nedanför kommentarsrutan. Vill du ändå visa ditt namn så kan du göra det inom inlägget. Det är för att man ska kunna begränsa spammande, om en blog blir mycket populär. De värsta spammarna vill inte registrera sig - eller så kan man portförbjuda dem, när de väl har en identitet. Och sedan stänga av funktionen att kommentera anonymt. Vissa destruktiva organisationer uppviglar annars sina medlemmar att dränka en blog i meningslösa eller stötande inlägg
Hittills har jag låtit alla - registrerade som oregistrerade kommentera.
Vet inte om det besvarar din fråga men jag försökte iallafall. Att bara läsa bloggen är enklare: lägg bara upp den som ett bokmärke och surfa dit när du har lust.
Lägger ut svaret på bloggen, då det kanske är fler som undrat.
Lasse B
2009-01-03
Fångarna på slottet
Det är inte ofta jag tittar på TV numera. Innehållet känns ibland så homeopatiskt förtunnat, att en bok eller nätsurfande slår ut TVsoffan. Men ikväll hände det. Och så tänkte jag till att det skulle jag ju kunna göra till en begriplig eller rentav folklig kommentar här på min nya blog.
Är dom inte ena outsägligt tråkiga personer? Gardell får en poäng för historien om Welin och Gedda - men vilka surkärringar han omgavs av. De verkade chockerade på riktigt, så som man bara blir i den nedre, klättrande delen av övre medelklass. Ja klassbegreppet har blivit så diffust efter Marx, som man visste var man hade. Skittråkig idé att ha en heldagskörare i fiolspel för noviser. Det kan nog bara bli frustrerande. Att sedan framföra ett kort stycke av Bach inför publik på kvällen var en fasansfull och sadistisk idé. Jag gissar att Scheja och delar av TV-teamet gärna ville pajasera och förnedra deltagarna - få se dem svettas lite, mot sin vilja tvingas delta för att inte falla ur utan istället passa in. Som en bild av livet. Att kräla för sadister är också "a way of making a living". Det vet varenda (media-)hora. Det är ingen skam i det - särskilt inte om man fattar vad man håller på med. Men där var det lite skralt.
Scheja använde hela sin dag til att låta en beskäftig musikpedagog exercera dem på stråkinstrument, som ju är sällsynt svårspelade a prima vista. Klockspel, cymbaler, blockflöjt eller dragbasun hade varit barmhärtigare. Själv fick han ledigt med massage i jacuzzin. OBS: Väl synlig från repetitionslokalen!
Så när de efter en plågsam arbetsdag tvingas kapitulera med att de låter som en epidemi av sjuka katter så fort de rör stråkarna, och satsar därför på ett fritt okoordinerat pizzicato med obestämbar och oförutsägbar tonhöjd. De framstår som pajasar - MEN - accompagnerade av en lika soignerad som virtuos gentleman, som vid pianot genomför sin del utan problem.
Gardell var honom på spåret med sitt väderkorn, men blev bortkollrad av lite falsk uppriktighet i bersån, en del vin och en dedicerad Chopinnocturn direkt från Schejas hjärta till Gardells dito. Jag var ju inte där och kunde se, men i TV var "försoningen" teatral och Tjechovsk. Gardell blev bortkollrad av lite överklassmaner. Det hade varit roligare i mitt tycke om han framhärdat i att upplägget var skit och vägrat delta. Men det går väl inte producenten med på att skriva in i kontraktet att man får göra: sätta sig på tvären. Inte i detta konfliktfattiga land av samtyckande tigande omväxlande med tigande samtyckande.
Så det dröjer innan jag TVrecenserar igen. I nästa avsnitt skulle kanske två av medlemmarna komma ut som bisexuella. Får man gissa på Scheja och Dellertskan? Det går säkert att göra lika pinsamt som dagens uppvisning. Ytterst är väl vi betraktare sadisterna som betalar för de gladiatorer som vågar sig ut på förnedringens arena. Det är kanske därför jag inte får det rätta pirret. Lite avslagen fylleirritation runt matbordet är inte min form av spiritualitet.
Läste Forskning och Framsteg som kontrast. Fy, vad den är bra. Har man lite pretentioner att hänga med i all ny vetenskap så är det som att lyssna på TT:s korta sammandrag. Rediga, relevanta, ofta svenskproducerade artiklar om allt från bakteriella gener, evolution, elementarpartiklar och vad man kommit till insikt om på sistone om värdsalltets uppkomst och egenheter. En helt ny kosmologi och världsbild har växt fram under min vuxna tid. Den utbildning vi fick om DNA är inte längre grejen. Det har hänt mer sen dess. Mycket mer. Tidskriften är särskilt värdefull på områden där man inte själv är expert, eftersom man uttrycker sig på ett språk och i en form som de flesta med lite ambition bör klara av - även humanister! Det finns korn för dem också i gränsområdena mellan teknik och humaniora: arkeologi, språkveteskap, konst, vetenskapsteori etc.
Kolla senaste numret med huvudtemat Bedrägeri - uppkomst (evolution) och syfte Darwinistiskt?) Länk till tidskriften FoF.
Dä e bar å köp! Och njut! (Jag får inget betalt för att påstå detta. Det är ren entusiasm.)
Är dom inte ena outsägligt tråkiga personer? Gardell får en poäng för historien om Welin och Gedda - men vilka surkärringar han omgavs av. De verkade chockerade på riktigt, så som man bara blir i den nedre, klättrande delen av övre medelklass. Ja klassbegreppet har blivit så diffust efter Marx, som man visste var man hade. Skittråkig idé att ha en heldagskörare i fiolspel för noviser. Det kan nog bara bli frustrerande. Att sedan framföra ett kort stycke av Bach inför publik på kvällen var en fasansfull och sadistisk idé. Jag gissar att Scheja och delar av TV-teamet gärna ville pajasera och förnedra deltagarna - få se dem svettas lite, mot sin vilja tvingas delta för att inte falla ur utan istället passa in. Som en bild av livet. Att kräla för sadister är också "a way of making a living". Det vet varenda (media-)hora. Det är ingen skam i det - särskilt inte om man fattar vad man håller på med. Men där var det lite skralt.
Scheja använde hela sin dag til att låta en beskäftig musikpedagog exercera dem på stråkinstrument, som ju är sällsynt svårspelade a prima vista. Klockspel, cymbaler, blockflöjt eller dragbasun hade varit barmhärtigare. Själv fick han ledigt med massage i jacuzzin. OBS: Väl synlig från repetitionslokalen!
Så när de efter en plågsam arbetsdag tvingas kapitulera med att de låter som en epidemi av sjuka katter så fort de rör stråkarna, och satsar därför på ett fritt okoordinerat pizzicato med obestämbar och oförutsägbar tonhöjd. De framstår som pajasar - MEN - accompagnerade av en lika soignerad som virtuos gentleman, som vid pianot genomför sin del utan problem.
Gardell var honom på spåret med sitt väderkorn, men blev bortkollrad av lite falsk uppriktighet i bersån, en del vin och en dedicerad Chopinnocturn direkt från Schejas hjärta till Gardells dito. Jag var ju inte där och kunde se, men i TV var "försoningen" teatral och Tjechovsk. Gardell blev bortkollrad av lite överklassmaner. Det hade varit roligare i mitt tycke om han framhärdat i att upplägget var skit och vägrat delta. Men det går väl inte producenten med på att skriva in i kontraktet att man får göra: sätta sig på tvären. Inte i detta konfliktfattiga land av samtyckande tigande omväxlande med tigande samtyckande.
Så det dröjer innan jag TVrecenserar igen. I nästa avsnitt skulle kanske två av medlemmarna komma ut som bisexuella. Får man gissa på Scheja och Dellertskan? Det går säkert att göra lika pinsamt som dagens uppvisning. Ytterst är väl vi betraktare sadisterna som betalar för de gladiatorer som vågar sig ut på förnedringens arena. Det är kanske därför jag inte får det rätta pirret. Lite avslagen fylleirritation runt matbordet är inte min form av spiritualitet.
Läste Forskning och Framsteg som kontrast. Fy, vad den är bra. Har man lite pretentioner att hänga med i all ny vetenskap så är det som att lyssna på TT:s korta sammandrag. Rediga, relevanta, ofta svenskproducerade artiklar om allt från bakteriella gener, evolution, elementarpartiklar och vad man kommit till insikt om på sistone om värdsalltets uppkomst och egenheter. En helt ny kosmologi och världsbild har växt fram under min vuxna tid. Den utbildning vi fick om DNA är inte längre grejen. Det har hänt mer sen dess. Mycket mer. Tidskriften är särskilt värdefull på områden där man inte själv är expert, eftersom man uttrycker sig på ett språk och i en form som de flesta med lite ambition bör klara av - även humanister! Det finns korn för dem också i gränsområdena mellan teknik och humaniora: arkeologi, språkveteskap, konst, vetenskapsteori etc.
Kolla senaste numret med huvudtemat Bedrägeri - uppkomst (evolution) och syfte Darwinistiskt?) Länk till tidskriften FoF.
Dä e bar å köp! Och njut! (Jag får inget betalt för att påstå detta. Det är ren entusiasm.)
Träd
Här är ett träd som jag såg på dagens hundpromenad. Försöker nu att överföra det ifrån flickr.
Det verkade ju gå bra, men bilden ser ändå bedrövlig ut. Om man klickar på den så kommer man till en betydligt bättre version på Flickr. Vill man verkligen se den i hög upplösning kan man klicka på "All sizes" ovanför bilden på Flickr.
Lycka till, och ha tålamod med att jag just nu är upptagen med interna teknikaliteter och trivia. Snart ska jag fylla inläggen med min vanliga svada, det lovar jag ...
2009-01-02
Nyårsdagen
Bild från gårdagens fyrverkeri.
I morse var det den kallaste dagen sedan vi kom hit: fem grader kallt. Det var frost i gräset när jag gick på promenad med Totte. Han badade förstås ändå, och hade istappar under magen när vi väl kom hem.
Bilderna var tänkta att bli större, men jag har inte kläm på hur man gör om dem. De blir bara hälften så stora när jag importerar dem till bloggen. Ska ta reda på hur det ska gå till. På originalen kan man skymta Köpenhamn vid horisonten på bilden nedan, men knappast i den här storleken.
Pröva att klicka på bilderna så verkar de återfå sin tänkta storlek, och ser allmänt bättre ut. Det var allt för idag.
I morse var det den kallaste dagen sedan vi kom hit: fem grader kallt. Det var frost i gräset när jag gick på promenad med Totte. Han badade förstås ändå, och hade istappar under magen när vi väl kom hem.
Bilderna var tänkta att bli större, men jag har inte kläm på hur man gör om dem. De blir bara hälften så stora när jag importerar dem till bloggen. Ska ta reda på hur det ska gå till. På originalen kan man skymta Köpenhamn vid horisonten på bilden nedan, men knappast i den här storleken.
Pröva att klicka på bilderna så verkar de återfå sin tänkta storlek, och ser allmänt bättre ut. Det var allt för idag.
2009-01-01
Gott Nytt År
Det small en hel del i går kväll. Vi var ute med hunden Totte, som inte är skotträdd. Kameran var med också, men jag har inte hunnit kolla om det blev några mästerverk. Hade tänkt ta bilder på fyrverkerierna över Malmö och Köpenhamn ifrån stranden, men vädret var inte det bästa. Lite dis och molnighet gjorde att jag tog några bilder av de lokala missilerna istället. Inte så överdådigt som man är van vid från Stockholm, men rätt lagom.
Man skulle nog kunna mäta social status genom att studera avskjutandet av raketer. Bland "enklare" människor är frustrationstoleransen inte så utvecklad, så där bränner man av i förtid. I Bjärred var det ganska tyst under Jul och mellandagar, då det i Stockholm brukade vara ett ständigt smällande och smattrande. I Bjärred och Lomma var det till och med några som sparade på krutet till efter tolvslaget för att bli ensamma på scenen. Det tyder nog på att man hamnat ibland lite "bättre" folk med välutvecklad frustrationstolerans.
Man skulle nog kunna mäta social status genom att studera avskjutandet av raketer. Bland "enklare" människor är frustrationstoleransen inte så utvecklad, så där bränner man av i förtid. I Bjärred var det ganska tyst under Jul och mellandagar, då det i Stockholm brukade vara ett ständigt smällande och smattrande. I Bjärred och Lomma var det till och med några som sparade på krutet till efter tolvslaget för att bli ensamma på scenen. Det tyder nog på att man hamnat ibland lite "bättre" folk med välutvecklad frustrationstolerans.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
